För helvete vad jag stör mig på praktarsel som Svante Linusson i den här artikeln som tycker det är fascistiskt att vilja motarbeta att kvinnor föder personer med en utvecklingsstörning. Dvs att det är fascistiskt att samhället ska förbättra undersökningar och preventiva åtgärder för att minska antalet som föds med Downs. Argumentet är att "det behövs olika människor i samhället" - som om Downs syndrom inte var ett grovt handikapp - utan snarare bara "en variant" av en frisk människa. Likt en lång eller en kort människa. Och all kritik likställs med att "ja då är man som en nazist". Inga gråzoner finns för personer som Svante. Fuck you Svante för att du kallar folk som inte tycker som dig själv för nazist. Fuck. You. Därav behandlar jag Svante och likasinnade med en mycket otrevlig ton. Möts jag av vitt återger jag svart. Gråzonerna kan ni själva räkna ut. Men för balansens skull får ju någon tala om ytterligheterna. Svante om den falska idyllen - jag om skräckexemplen. Det enda som inte har med ytterligheter att göra är och förblir att Downs syndrom är en sjukdom, ett genetiskt fel - inte en "variant" av en frisk människa.
Jag har professionellt jobbat som vårdare för personer med Downs syndrom (och andra utveckligsstörningar) och dessa individer förblir överlag barn genom hela sitt liv (sitt korta liv, de blir sällan äldre än 50 utan normala människors uppsyn). En del av dem kan fixa rätt mycket av de enklaste vardagsbestyren själva, men omkring 99% av dem behöver mer eller mindre konstant uppsyn och hjälp med allt under resten av sitt liv. Och en överväldigande majoritet av denna uppsyn sköts av samhället - inte av självförnekande föräldrar likt Svante (som såklart försvarar sitt barn - men går lite för långt i sitt försvar).
Vissa personer med Downs syndrom är, och det här kan låta elakt, men jag vet vad jag snackar om - gravt mentalt handikappade, med en intelligens mindre än en chimpans. De fixar knappt att gå på toaletten själv trots att det fysiskt inte är ett problem. De kan inte duscha själva, de kan inte borsta tänderna själva. De kan verkligen absolut inte laga mat själva. De kan knappt äta själva ens. De är oftast psykiskt extremt svåra och är emotionellt instabila. Hur mycket som helst handlar om sex i alla anspelningar de gör. De blir våldsamma. De är helt enkelt oerhört svåra att ta hand om. Verkligheten är långt ifrån idyllprogrammen på TV med glada muppar som blir rikskändisar. Verkligheten är ofta följande: Föräldrar som är över 40 år får barn med Downs syndrom. De första 10 åren orkar de med - sen får samhället rycka in och ta över, och då är det oftast försent på punkten bortskämdhet. Många med Downs särbehandlas enormt av sina föräldrar - vilket gör att de inte bara har handikappets alla problem - de är grovt bortskämda också.
Visst kunde en del av dem man jobbade med som vårdare IBLAND vara smågulliga precis som på TV. Men i det stora hela var det enormt påfrestande att jobba med sådana individer. Det är alltså inte konstigt att föräldrar ger upp och låter samhället ta över tillslut. Personer som Svante ser bara till sig själv och sin (än så länge) idylliska situation. Verkligheten för de flesta med Downs är att de kostar samhället enorma pengar, överges av sina föräldrar, är svåra att sköta om - eftersom de lider av en grov utvecklingsstörning. De är inte "andra människor" - de ÄR sjuka människor. Obotligt sjuka och tom oförmögna att reproducera sig.
Och nyblivna föräldrar som inte ser skillnad på en unge som aldrig kommer bli mycket mer smartare än en chimpans och ett barn som kommer växa upp till en självständig individ som i sin tur själv kanske kommer få barn osv - är riktigt olämpliga som föräldrar - riktigt jävla olämpliga som föräldrar - de borde snarast skaffa en kattunge eller en hundvalp istället - för de vill inte få fram en ny vuxen - de vill bara ha någon att pyssla med. En docka att byta kläder på resten av deras emotionella och irrationella liv, eller så länge de nu orkar med det innan samhället får ta över denna uppgift.
Något är fel med ett samhälle där de ytterst få personer med Downs syndrom som inte är rejält handikappade och med mer kameravänligt utseende får agera språkrör för alla med Downs. Flugan på toppen på isberget är vad självständiga personer med Downs är - inte vanliga exempel på folk med Downs - inte representativt öht. Verkligheten är inte som Svantes blåögda idyll - verkligheten är betydligt otrevligare för alla - inklusive de stackare som får växa upp med att ha Downs. Paradoxen blir inte mindre av att de med Downs som inte är gravt mentalt handikappade - är de som oftast är olyckligast själva, eftersom de vet om att något är fel på dem. Ska man få Downs är det lika bra att bli rejält mentalt handikappad - så man inte märker eländet själv. För det är ett elände utanför den sagobok som Svante och hans vänner befinner sig i.
Självklart ska så många preventiva åtgärder som möjligt göras för att folk inte ska föda barn med grova mentala handikapp. Allt annat är perverst. Ett samhälle blir inte mer mänskligt av att blunda för att människor faktiskt kan vara onormala och sjuka. Ett samhälle blir inte mer mänskligt av att förneka att vissa saker faktiskt är problem. Artikeln i tidningen är mer än bara PK kring Downs - den är absurd. Visst ska Svante få säga sitt, men det innebär inte att jag tänker respektera hans enfaldiga åsikt. Downs är ett fel, ett gravt fel - inte en "variant" av normal. Vad som är normalt i ett samhälle innehåller viss portion subjektivism och normer - men det innebär inte att det inte finns sanningar i det subjektiva. En sådan sanning är att en person med en grav genetisk störning och ett gravt mentalt handikapp inte är normal och inte ska betraktas som normal.
ps. En av mina aversioner mot kristna frikyrkor vilar troligen på att jag har varit med om som vårdare hur en frikyrka i Eslöv försökte göra en av de som bodde på vårt gruppboende till medlem och få honom att betala medlemsavgift - trots att han hade Downs. När chefen på vårdboendet fick reda på detta och ringde upp kyrkan ursäktade de sig med att "gud älskar alla och särskiljer inte på någon". Att personen inte kunde handla sin egen mat själv ens hantera egna pengar i nån större skala än mindre hantera saker som donationer till en kyrka eller abstrakta saker som religiös tro var såklart inga bekymmer då med andra ord för de goda kristna i Pingstkyrkan. Vi fick ju hota kyrkan med polisiära åtgärder ifall det hände igen - då lät de bli att kontakta honom. Det här har alltid sagt mig det jag behöver veta om hur frikyrkor funkar moraliskt.
RSS Feed
