Dags för en bloggpost jag velat skriva länge nu. Den är lång för att vara en bloggpost men jag hoppas att alla tar sig tid att läsa den och att iaf några av er sprider informationen vidare. Den är personlig och handlar helt om min (fd) jobbsituation och hur jag utnyttjades. Hoppas mina läsare som är här för att läsa om religion och politik kan tåla att jag kringgår dessa ämnen för en stund - för jag måste bara skriva av mig om det här. Jag skriver den här bloggposten som information hur det känns att bli utnyttjad och att det finns en arbetsgivare där ute som ni inte någonsin bör att ha att göra med.

Som ni kan se i länkarna nedan är jag heller inte ensam om att ha råkat ut för den här arbetsgivaren – så detta är allt annat än grundlöst förtal från en enskild individ på en blogg – detta är sanningen för flertalet personer, ocensurerad och otrevlig. Jag skulle inte bli förvånad dock om jag kan sälla mig till dem som sen blir hotade efter att jag skrivit detta - men jag är inte det minsta rädd - för jag har rätten, moralen och sanningen på min sida. Jag har rätt att berätta om sidan nyhetskanalen.se och vad den gör med eller mot sina "uppdragstagare".

När man går arbetslös länge så blir man till slut ganska desperat – så desperat att man faktiskt ger sig på att ge jobb en chans som man innerst inne är mycket tveksam inför annars. Jobbet som webredaktör på nyhetskanalen.se var just exakt ett sådant jobb där det hela verkade lite för bra för att vara sant. Det talades om möjligheten att få jobba i ett journalistiskt yrke, med att skriva om lokalbyggden som webredaktör för en hemsida. Jag, som bloggare älskar att skriva - det här lät verkligen toppen och ett rosa skimmer av ignorant lycka la sig för mina ögon. Annonsen lovade visserligen inga bra jobbvilllkor, den var rätt så tydlig med att allt var provisionsbaserat, så jag var helt på det fulla med på att jag inte skulle få se nån regelbunden eller fast lön. Allt skulle istället komma av sålda annonsplatser – sk banners till hemsidan. Det var inte meningen att jag skulle sälja sådana banners till sidan, utan istället skulle varje kommuns webredaktör ha ett team där alla fick del av sålda banners just från den kommunen. Dvs jag skulle ha två-tre försäljare i mitt team som sålde reklamplats på nyhetskanalen.se och jag skulle få del av försäljningen. Mitt bidrag skulle vara att skriva lokalnyheter och artiklar för mitt område. Av 100% skulle jag få 9% ggr varje försäljare eller något liknande. Vad det innebär konkret kan man bara gissa sig till - det är lika obegripligt idag för mig som det var då i telefonen för två månader sen. Att linda in allt i obegripliga siffror brukar som alla kanske vet vara första tecknet på att något inte står rätt till.

Vid själva telefonintervjun, som förövrigt var ett konferenssamtal som man själv fick bekosta med samtalstaxa så fick vi, en grupp på fem naiva personer pladdra i munnen på varandra och ställa våra frågor – smidigt för arbetsgivaren, mindre smidigt för mig som intresserad – man lärde sig inte alls något konkret – utan allt man fick höra var just ingresser istället för det finstilta så att säga.

Redan där under samtalet blev jag mycket misstänksam – så lätt man skulle få jobb liksom, för jobb fick man ju i princip direkt tydligen - samtalet var ju mer information om nyhetskanalen än frågor om oss. Det resulterade i att jag googlade på firman och fann följande artiklar från journalisten.se. Artiklar som knappast gjorde mig ett dugg lugnare. Artiklar som talade om en lurendrejare som hotar folk, som lurar folk, som utnyttjar folk. Vad fan hade jag nu gett mig in på tänkte jag.

http://www.journalisten.se/a.aspx?article_id=12755

http://www.journalisten.se/a.aspx?article_id=11699

En annan intressant detalj som jag bör nämna var att halva konferenssamtalet kretsade också kring att personen i telefonen upplyste oss om att nyhetskanalen minsann var rejält förtalade i media och att media troligen hade något emot dem för att de skrev nyheter utan att vara ”riktiga journalister”. Det talades även om dataintrång och liknande mot nyhetskanalen. Vi skulle alltså inte bry oss om ifall vi hörde eller såg något negativt om nyhetskanalen var det vi fick höra under halva konferensen. Inget som övertygade mig till 100%, men som var tillräckligt för att jag skulle tänka att jag intet hade att förlora iaf. Det lugnade mig, och det rosa skimret föll åter för mina ögon. Jag tänkte ge det en chans – ge nyhetskanalen möjligheten att visa att det handlade om just avundsjuka journalister och inte om sanningen. Visst, jag fick enorma haveristvibbar av personen i telefonen - hur kan nån tro att man kan lyckas ekonomiskt om man pladdrar så här högt om alla motgångar. Det är ju extremt kontraproduktivt rent kapitalistiskt att snacka om sina problem.

Men jag slog dövörat till och försökte strunta i min magkänsla. Så jag tog mig in i samarbetet – ett slags uppdragsgivare – uppdragstagare-samarbete. Man var alltså aldrig anställd på något sätt. Ett smidigt sätt att komma undan krångel med LAS och dyl. Men jag var med på det hela så det var inget bekymmer. Jag var också såklart också skeptisk hela tiden - men bestämde mig för att ge det ett par månaders chans. "Det kunde ju leda till något positivt".

Vi blev också under samtalet rekommenderade att göra vad vi kunde för att sprida nyhetskanalen. Dvs om vi skrev bloggar var det ju i vårt eget intresse om vi länkade så ofta vi kunde till nyhetskanalen.se så att antalet träffar på sidan ökade. Ju mer vi jobbade, desto mer pengar skulle trilla in. Det talades om summor kring 20 000 i månaden som vanliga rimliga summor man kunde tjäna. 20 000. Hallåja – det trodde jag såklart inte alls på, men jag tänkte, får jag bara ett par tusen iaf, då är det ju ett schysst extra-jobb om inget annat. Jag har ju faktiskt ingen som helst inkomst - vad fanns att förlora liksom.

Överaskning nummer ett kom förresten när jag efter någon vecka bad om att få en kopia med uppdragsställarens underskrift på det kontraktet jag hade skrivit på och postat – men nekades med ett mail som förklarade att nyhetskanalen minsann inte skulle luras – inte skulle försöka bluffa mig. De hade min underskrift, men jag hade inget fått i retur. Ett sådant kontrakt är ju ogiltigt såklart - jag har ju juridisk rätt till en orginalkopia med namn från den andre parten. Jag orkade inte tjafsa mer utan sket i det. Men visst fan blev jag rejält irriterad och skeptisk redan då - men jag tänkte - ja det är ju deras förlust - de sitter på ett papper som faktiskt inte binder mig till något alls trots att min underskrift fanns på det.

Efter avklarade obligatoriska kurser via telefon i hur artikelskrivandet funkade tekniskt (och det må jag säga inte är så välgjort) var det bara att börja skriva artiklarna. På frågan om hur många jag förväntades skriva kom den andra överaskningen. Det fanns inga krav, men tre till fem om dagen ”var bra”. Tre till fem – det fann jag såklart mest komiskt – inte ens välavlönade journalister skriver så många artiklar per dag tänkte jag – och inte fan tänkte jag ägna så mycket tid åt ett jobb innan jag sett att jag kommer få betalt. Så jag försökte hålla det till en om dagen, något som gick hyffsat ibland, ibland mindre bra - jag är ju trots allt inte journalist - mitt kontaktnät och mina källor är mycket begränsade. Hela tiden hade jag tanken i huvudet som morot – om inte jag skriver något – finns det inte en sida som nån vill köpa reklamplats på heller. Så jag skrev och skrev. Det rosa skimret var vid det här laget ganska glest, men jag intalade ju mig att det "om inget annat såg iaf bra ut i CVt" att jag jobbat som webbredaktör. Och det är ju fortfarande sant.

Så nu då, efter nästan två månaders ”samarbete” utan någon som helst kontakt ang nån provision på sålda annoner så bestämde jag mig för att ställa en fråga – nämligen – vilka är dessa försäljare som ingår i mitt team – skulle jag kunna få deras namn och epost osv. En snäll frågeställning, från en som varit snäll och lydig - det handlade om något jag hade all rätt i världen att fråga kring - jag var 100% medveten om frågans enkla natur - allt var medvetet formulerat som något konrekt och vanligt som enkelt skulle kunna besvaras på av en seriös arbetsgivare.

Jag skickade mailet till min kontaktperson (som inte är chefen för nyhetskanalen) – fick inget svar – men fick istället tillbaka ett mail från ägaren för nyhetskanalen att JAG skulle ringa honom ”nån gång nästa vecka så vi fick snacka”. Det sa inte något om vad – det var inte ett svarsbrev på mitt mail utan ett separat mail och det besvarade inte alls överhuvudtaget min fråga och gjorde mig därför bara riktigt jävla förbannad - jag fattade ju direkt att mitt mail hade hänvisats vidare. Så jag frågade med mer irriterad ton igen samma fråga till min kontaktperson, inte till ägaren vars mail jag då bara ignorerade – varpå jag fick ett nytt svarsmail från ägaren som bara sa samma sak, fast med mer irriterad ton i respons. "Jag sa ju att vi skulle höras av via telefon och [kontaktpersonen] har semester". Avslöjandets stund hade inletts.

Jag svarade irriterat tillbaka att jag inte alls tänkte ringa på min teleräknings bekostnad, för jag hade inget som helst intresse av att lägga ut mer pengar på nyhetskanalen.se innan jag fick svar på mina enkla frågor. Och att jag inte tänkte skriva mer för nyhetskanalen innan jag fick svaren. Jag förklarade också att det gick utmärkt att kommunicera via mail till mig. Men något svar fick jag aldrig på detta mail. Tydligen gillar inte nyhetskanalen.se att deras uppdragstagare kräver få svar på frågor. Det är ju inte så konstigt - för då faller ju korthuset kring teamen. Det här var ju en situation som jag vid det här laget helt hade förutsett - min frågeställning var ju medvetet snäll och pressande på elementära uppgifter eftersom jag redan innan mailet hade bestämt mig för att nu ovillkorligen kräva omedelbara svar. Att det eskalerade till tjafs och undlåtande till att besvara bevisade så att säga bara det jag redan visste.

Det uppenbara för mig, det som varit uppenbart redan från början är att jag inte hade något eget team. Nyhetskanalen har knappast två-tre försäljare kopplade till varje kommun och webredaktör i landet. Det skulle ju innebära flera tusen försäljare som bara jobbade på provision - och det skulle innebära att nyhetskanalen var gigantisk som sida och att den skulle ha hur många som helst "lokala" företag som annonserade. Men det har inte nyhetskanalen, den har bara stora nationella och internationella firmors banners. Andelen lokala firmor som köpt banners är nästan noll. Alltså kan inte gärna någon webredaktör i hela landet tjäna speciellt mycket - utan jag är rädd att det går massor av webbredaktörer där ute och väntar och hoppas på den första lönechecken helt förgäves. Det här har såklart hela tiden låtit osannolikt, jag är inte dum - desperat, men inte dum, jag har analyserat sönder och samman alla tänkbarheter sen länge kring det här – och när jag nu pressade dem på en saklig fråga om det så möttes jag istället av den klassiska ”vi ska snacka omkull killen”-retoriken föll sanningen på plats. De vet mycket väl om att telefoner är arbetsgivarens vän, mail och skriven kommunikation är arbetstagarens - eftersom då står allt mycket mer svart på vitt liksom. Då är det svårare att snacka skit.

Jag har väl liksom varit med förr under mina 32 år – jag vet hur sådana här väloljade försäljartypspersoner funkar – de kan (eller tror de kan) pladdra omkull alla - och tydligen så lyckas de också tillräckligt ofta med tanke på hur många jobbannonser som finns ute för den här firman på allt från jobbsafari till arbetsförmedlingens hemsida. Jag kan tänka mig att nyhetskanalen mycket väl bygger på principen att om nån tröttnar på att jobba gratis så ersätter vi dem bara. Det finns alltid fler desperata människor där ute att nyttja.

Detta kan tyckas som en minimal sak att tjafsa om, dvs att de inte besvarade mitt mail med det svar jag bad om - men så är den ju snarast bara pricken över i:t i något mycket mycket större som varat ända sen jag blev skeptisk från första början för två månader sen. Detta var slutprovet där jag var tvungen att få ett bra svar direkt för att kunna fortsätta samarbetet från min sida. Detta misslyckades nyhetskanalen med totalt. De visste inte om att min enkla fråga var ett slutprov såklart - det hade inte varit mycket till prov annars.

Hursomhelst - Alla vittnesmål som skulle vara lögner och förtal enligt Nyhetskanalen har ju visat sig stämma för mig nu.

Det har visats sig vara EXAKT så som journalisten.se skriver i artiklarna ovan. Jag kan intyga det, jag kan nu sälla mig till alla de offer som drabbats av detta pyramidspel till arbetsgivare (förlåt "uppdragsställare"). Något jag också tänker posta om och om och om igen på min blogg i informativt syfte. Jag känner mig nämligen utnyttjad av någon som trodde att han var smartare än alla andra, som tror att han kan göra vad han vill med desperat folk, någon som världen helt enkelt behöver informeras om.

Så gör mig och alla en tjänst – berätta för världen om nyhetskanalen.se. Gör som jag, skriv inte åt nyhetskanalen, men gärna OM nyhetskanalen. Känslan en desperat jobbsökande människa får av att ”äntligen hitta ett jobb” och sedan bli utnyttjad skulle fanimig passa i en deprimerad socialrealistisk film från Lucas Moodysson. Problemet är bara att jag mer känner mig som en dum Åsa-Nisse än som Lilja-4-Ever. Och så här bör inga desperata människor behöva drabbas i landet. Jag har precis förövrigt mailat mediagraphic och därmed avslutat samarbetet. Skulle intressanta saker dyka upp och det hela utvecklas till en såpa kommer det såklart komma en fortsättning på den här bloggposten.

Har du själv råkat ut för dem, eller känner du någon som har det, eller har du bara information du vill delge så går det bra att kontakta mig via epost så kan vi kanske utbyta erfarenheter.

Ping till intressant.se 

Andra bloggar om: nyhetskanalen, nyhetskanalen.se, mediagraphic, journalistik, journalist, pressetik, media, webredaktör, etik, moral, provisionslöner, artiklar, lokala nyheter, nyheter, lokalnyheter