En av de fulaste fiskarna som simmar i europeiska vatten är definitivt muslimska brödraskapet, en organisation som ligger bakom en rad terroristdåd världen över, men som agerar extremt mycket i det fördunkla - som finansiär och rumsrena talesmän. Ni minns kanske dem från i höstas när en tomte från dem ville att muslimer i Sverige skulle få leva under egna särskilda sharia-godkända lagar. Låt mig därför lista lite läsning om vad som faktiskt är det muslimska brödraskapets politik, vad de än må påstå och lura i den godtrogna massan. Detta är inte konspirationsteorier mot muslimer. Detta är inte islamofobi. Detta är faktum om vad en av de mest inflytelsekrika muslimska rörelserna i världen faktiskt har på sin agenda "the projekt":

• Networking and coordinating actions between likeminded Islamist organizations;
• Avoiding open alliances with known terrorist organizations and individuals to maintain the appearance of “moderation”;
• Infiltrating and taking over existing Muslim organizations to realign them towards the Muslim Brotherhood’s collective goals;
• Using deception to mask the intended goals of Islamist actions, as long as it doesn’t conflict with shari’a law;
• Avoiding social conflicts with Westerners locally, nationally or globally, that might damage the long-term ability to expand the Islamist powerbase in the West or provoke a lash back against Muslims;
• Establishing financial networks to fund the work of conversion of the West, including the support of full-time administrators and workers;
• Conducting surveillance, obtaining data, and establishing collection and data storage capabilities;
• Putting into place a watchdog system for monitoring Western media to warn Muslims of “international plots fomented against them”;
• Cultivating an Islamist intellectual community, including the establishment of think-tanks and advocacy groups, and publishing “academic” studies, to legitimize Islamist positions and to chronicle the history of Islamist movements;
• Developing a comprehensive 100-year plan to advance Islamist ideology throughout the world;
• Balancing international objectives with local flexibility;
• Building extensive social networks of schools, hospitals and charitable organizations dedicated to Islamist ideals so that contact with the movement for Muslims in the West is constant;
• Involving ideologically committed Muslims in democratically-elected institutions on all levels in the West, including government, NGOs, private organizations and labor unions;
• Instrumentally using existing Western institutions until they can be converted and put into service of Islam;
• Drafting Islamic constitutions, laws and policies for eventual implementation;
• Avoiding conflict within the Islamist movements on all levels, including the development of processes for conflict resolution;
• Instituting alliances with Western “progressive” organizations that share similar goals;
• Creating autonomous “security forces” to protect Muslims in the West;
• Inflaming violence and keeping Muslims living in the West “in a jihad frame of mind”;
• Supporting jihad movements across the Muslim world through preaching, propaganda, personnel, funding, and technical and operational support;
• Making the Palestinian cause a global wedge issue for Muslims;
• Adopting the total liberation of Palestine from Israel and the creation of an Islamic state as a keystone in the plan for global Islamic domination;
• Instigating a constant campaign to incite hatred by Muslims against Jews and rejecting any discussions of conciliation or coexistence with them;
• Actively creating jihad terror cells within Palestine;
• Linking the terrorist activities in Palestine with the global terror movement;
• Collecting sufficient funds to indefinitely perpetuate and support jihad around the world;

Från deras egen bok "the projekt" som sluppit ut till media, skriven 1982. Betänk då hur läget ser ut idag med tanke på hur islamismen radikaliserats idag. Detta skrevs 1982 - dvs innan islamiseringsvågen tog riktig fart.

Heder ska ges till alla muslimska länder som aktivt motarbetar denna rörelse. Nu gör man det av väldigt själviska anledningar, som att muslimska länder överlag styrs av despoter som är totalt ointresserade av att ge upp sin makt - framförallt till rörelser som vill utplåna nationer och skapa ett kalifat. Vad som dock är lite värre, är att de kan arbeta helt fritt från Europa pga vår organisationsfrihet. Visst, även jag kan ibland erkänna att yttrandefrihet kommer med en baksida och paradox: Nämligen att de som vill förgöra yttrandefriheten tillåts arbeta fritt.

Andra bloggar om: Islam, muslimer, muslimska brödraskapet, kalifat, islamism

Precis som eminente professorn i historia, Dick Harrisson är inne på i denna bokrecension, har ofta jag undrat över varför det finns så lite välskrivna böcker om vikingatiden på svenska av svenska arkeologer. Jag talar alltså om populärvetenskapliga böcker som har digra referenser och som bygger på aktuell forskning. Bra böcker som täcker in allt. Det är väldigt sorgligt att så mycket av den forskning som finns om vikingatiden enkom utkommer på/via anglosaxiska författare - och fokus där är nästan uteslutande på vikingarnas resor i västerled - dvs i princip helt irrelevant för oss svenskar som primärt reste i österled. Skäms vi för vår forntid eller? Betänk hur många förbannade traggiga böcker det finns om kungar och monarker - i jämförelse med det är utbudet av böcker om en av våra mest storslagna högkulturer patetiskt.

Varför? En fråga jag ställde mig redan ett par ggr när jag läste arkeologi och fick läsa engelska kursböcker om vikingarna av personer som var allt annat än svenska arkeologer - en fråga som jag fortfarande inte fått besvarad. Var är böckerna om den svenska vikingatiden skrivna av svenska arkeologer? Jag känner till två stycken ur minnet. Thats it. Två rätt tråkiga böcker därtill. Sorgligt.

Jag har en vag hypotes om varför (såklart) - revirpinkning och jantelag. Svenska arkeologer är sorgligt snäva i sina inriktningar, experter i "förromersk järnålderskeramik" och annat osexigt minimalistiskt (något iofs alla arkeologer världen över är - snäva) i kombination med att vara LIVRÄDDA för att ge sig i kast med större alster som kanske möjligen inte då täcks in av deras tveklösa snäva expertis. Dvs en expert på vikingatiden, vågar inte skriva, för oftast är de bara experter på kanske keramik under vikingatiden, inte expert på handel eller sagor. En tredje faktor är att svenska arkeologer tyvärr är väldigt allergiska att tala om "vikingatid". Utan helst, om man är riktigt vetenskaplig ska man snacka om järnåldersperioder bara. Allt annat är ju "gamla fördomar" som "moderna vetenskapsmän" helst inte vill syssla med. Ni vet, inga "gränser" finns egentligen som markerar på ett vetenskapligt sätt, början och slutet på vikingatiden finns bara som åsikter - för mycket åsikter - för lite gråa kalla fakta för våra arkeologer att vilja bli associerade med. Då på bekostnad av en total frånvaro av goda sammanfattade förenklade och populärvetenskapliga böcker om vår vikingatid. Nåja - om det är så här "enkelt", eller om det beror på den fattiga ekonomi som arkeologer dras med, som hindrar dem från att ha tid och råd att skriva om vikingatiden - det vet jag inte. Kanske en kombination av en rad faktorer. Hursomhelst - sorgligt.

Koranen är muslimernas heligaste bok, många muslimer följer Koranen till punkt och pricka - de flesta muslimer försöker iaf göra det och de som inte gör det är ofta rätt skamsna över det om du frågar dem. Så dags för dagens koranvers - ett tema som jag ska försöka återkomma till så ofta jag orkar. Den här ggn om hur man ska behandla folk som är fiender till islam, grundstenen för jihad förövrigt:

Sura 9:5, So when the Sacred Months have passed, then fight the Mushrikun [unbelievers] wherever you find them, and capture them and besiege them, and lie in wait for them in each and every ambush. But if they repent and perform the Salah [Islamic prayers five times daily], and give the Zakah [alms as required by Islamic law], then leave their way free. Verily, Allah is Oft-Forgiving, Most Merciful.

Merciful och forgiving måste betyda något annat inom Islam än i resten av världen tydligen. Men allt är ju relativt tydligen.

När man läser eller hör mångas kritiska åsikter om Israel är det alltid med en stor portion ignorans och förenkling som kritiken fälls. Antingen avfärdar man israeler och judar helt rätten att få lov att anse att något hat mot dem är antisemitism. Man säger att judarna gömmer sig bakom detta idag. Att man i det ögonblicket faktiskt sysslar med klassisk antisemitism - för det är exakt den retoriken som antisemiter har kört med i alla år "judarna skyller alltid ifrån sig" är en egen diskussion. Men det värsta i kråksången förrutom all denna antisemitism som man inte kan stå för är med vilken okunskap om judarnas historia man trots allt har åsikter om israel idag. Man tror att förintelsen är ett undantag i judarnas historia, och man förstår framförallt inte ett jävla dugg om vilken inställning judarna har till omvärlden 2007. Goodbye hermeneutik. Sen ska tilläggas att det inte alls är speciellt många judar som gömmer sig bakom begreppet antisemitism - jag tycker mig mest se folk på vänsterhållet hojta en massa om det, men aldrig att så värst många judar egentligen själva tar upp det. Det är lite av en faktoid att judar ropar antisemitism kring all kritik mot dem. Visst finns det undantag - men överlag finns inte alls många exempel.

För att förstå varför Israel har en hårdnackad attityd måste man ju förstå en massa variabler där historien inte minst spelar en i allra högsta grad viktig roll och inte alls kan avfärdas. Låt mig lista de punkter som gör att mitt stöd till Israel står obefläckat fast, trots att jag inte alltid tycker att de gör rätt i enskilda händelser såklart.

1 De är omgivna av grannar som hatar dem och vill utplåna dem, skitsamma vem som bär skulden till varför det börjar, så är det iaf och hotet är 100% konkret och verkligt - och INGET tyder på att hotet skulle bli mindre för att Israel skulle ändra politik till att bara låta grannarna få bestämma allt. Absolut inget.

2 Man har väldigt lite stöd i något land eller folk i hela världen. Det moderna samhället med mediabevakning och mäsnliga rättigheter tolererar inte tillkomsten av nationer, allra minst nationer som tillkommer på egen hand, allra minst om det är judar som gör det och som gör det med visst stöd av hatade USA. När tibetaner springer och dör för kinesiska kulor är det en nobel frihetskamp - men skulle tibetanerna göra som judarna - och med våld och kamp skapa sig en nation - då hade minsann ljudet i sympatiskällan bland vänstern varit annorlunda. Då hade tibetanerna inte varit riktigt lika gulliga och "frihet till tibet" hade inte ropats lika tydligt. Den som tar till våld för sin sak, är inte längre värd sin sak enligt kärringmoralisterna inom vänstern. Framförallt inte om man är jude med stöd av USA. Då blir det ännu värre.

3 Det israeliska kollektiva samhällets moral som att just leva i den här situationen man gör med allt detta hat omkring sig bygger på att landet står upp för de sina. Därför startar man krig mot Libanon för en enskild kidnappad soldats skull. Därför jämnar man hus med marken i Gaza. Hade folk INTE kännt att staten finns där för att skydda dem, denna solidaritetskänsla så hade samhället kollapsat på nolltid. Alla som snackat med judar vet vad jag menar här. Staten israel står och faller med denna superstarka känsla av solidaritet.

4 Man har ingen som helst anledning att vilja låta omvärlden sköta om problemen med hizbollah och hamas, för omvärlden har inte gjort annat för världens judar genom historien än att bränna ihjäl dem eller spotta på dem. Notera att det finns många självutnämnda experter, framförallt på vänsterhållet, som anser att man som jude 2007 borde förstå att så inte är fallet 2007. Men jag kan lugnt säga samma sak som judarna: Varför skulle judarna tro annat än att historien kommer upprepa sig om vi låter omvärlden sköta saken? Jag som ickejude har ingen tilltro till totalt grundlösa påståenden om att världen är snällare mot judar idag. För det är exakt vad det är: ett grundlöst påstående som de inte tänker riskera låta sig gå på en gång till. Varför skulle då judarna lita på omvärlden? För att det finns folk som INTE vill sätta åt dem? Nu är det ju inte riktigt så enkelt heller, för det här handlar om tillkomsten och upprätthållandet av en ny nation. Inte ett bråk mellan två skolgossar. Judarna är knappast beredda på att låta arabernas "vi vill ha ALLT territorie"-villkor bestämma heller - alltså kan de inte, även om de hade litat på oss, ge över ansvaret till FN, för då hade punkt 3 ovan fallit och folket som då kanske får flytta, hade tappat moralen. FN kommer ALDRIG kunna sköta konflikten - det funkar inte så enkelt.

5 För att specifikt förstå varför judarna är hårda i konflikter numera måste man förstå ytterligare en variabel som också den är kopplad till historien. Judarna är ett statslöst folk historiskt sett, ett folk som hunsats runt under 2000 år. Den slutgiltiga lösningen, blev också den slutgiltiga droppen är det som tillslut ändrade detta beteende. Om du snackar med judar idag finns det lika många judar som är sorgsna över det som skedde (likt hollywood gärna vill skildra judarna som) som judar som skäms för förintelsen - skäms över sitt eget folks naivitet. När jag läste delkursen i Jerusalems historia kom jag i kontakt med en mentalitet som jag inte kände till så mycket om innan, den moderna kollektiva skammen hos många judar. Skammen över att man LÄT sig inte bara hunsas runt i 2000 år, men framförallt skammen över att man var så NAIV att man inte trodde att omvärlden skulle tillåta nazisterna göra vad de gjorde, utan man satt och väntade likt får på slakteriet på sin död istället för att organisera sig och kämpa. Man skäms över sin egen pacifitet och att den och egentligen inte nazisterna kostade kanske 6 miljoner judar livet.

Så nästa gång du anser att en jude år 2007 inte ska ropa antisemitism och lita på FN-mandat osv, försök då gärna peka ut VARFÖR juden ska göra det, för dina garantier är som du kanske förstår totalt värdelösa utan konkreta saker som bevis. Folk på vänstern är kvicka att säga att de minsann förstår folk, att de är hermeneutiska. Men när det kommer till judar - så nej - då är allt enkelt, du skyller judarna ifrån sig en massa, då är dem imperialister minst. Judarna är inte tillräckligt ädla vildar att stå upp för helt enkelt. För folk på vänstern vill bara slåss för folk som spränger sig och skolbarn i luften, inte för ett folk som råkar ha en armé. Folk med en konventionell armé måste ju vara stygga och mindre sympatiska än folk med prickskyttegevär och sprängdeg. För att inte tala om guilt by association med Israel och USA.

Judarna kommer aldrig någonsin låta omvärlden diktera för dem hur de ska sköta något igen, för de har ingen som helst anledning att lita på oss och de SKÄMS överlag idag för sin egen passivitet och naivitet genom historien. Det handlar alltså inte om att de är paranoida - utan deras reaktion är i allra högsta grad sund. Det handlar om att de är mindre naiva än de 2000 år de lät oss "pålitliga" europeer, araber och ryssar styra och särbehandla dem. I ett perspektiv med 2500 års antisemitism är de senaste 50 åren med förståelse av antisemitismen bland oss hermeneutiska humanistiska europeer som hatar kolonialismen och allt annat politiskt inkorrekt inte tillräckligt för att överbrygga något ang tilltro. Vi har kanske lite mer på tilltro-kontot hos judarna om sisådär 200 år, förutsatt att vi slutar motarbeta Israel och slutar bagatallisera den växande i allra högsta grad konkreta antisemitismen i världen, istället för att säga att den är överdriven. DÅ kanske judarna har en anledning att lita på Europa.

En spännande variabel inom krigets mer eller mindre ädla konst är "motivationen". Jag tror att de flesta egentligen är medvetna om hur viktig den faktorn är, men inte alltid tänker på det när de tittar på länders arméer. När man jämför styrkan på arméer så finns aldrig den variabeln med, jag tror inte ens att experter kan kalkylera kring den på ett vetenskapligt sätt. Men ändå, är motivation en av de mest viktigaste faktorerna för vinst eller förlust.

Nej, självklart kan inte motivation i sig enkom avgöra en seger: kunskap, strategi, utrustning och resurser är minst lika viktigt. Ett krig KAN vinnas av vilken som av nämnda faktorer, när den är dominant hos en partner, men "motivation" är den enda som verkar vara omöjlig att mäta i förväg, och inte speciellt lätt att mäta i efterhand heller för den delen.

Varför besegrade USA Irak så lätt i första gulfkriget? Vi snackar ju komiskt enkel seger mot en nation som på pappret beskrevs som världens 5e starkaste armé innan kriget bröt ut. Det var ju nästan så komiskt att USA stod för merparten av dödsoffren även på sin egen sida.

Varför hade man inte en chans mot Vietcong? "Risbönder." Jo man åkte på storstryk - glöm snacket om "oavgjort" som en del projänkare vill få det till. VC spöade jänkarnas röv duktigt och USA fick i praktiken fly fältet och slicka sina sår (och tona ner att man faktiskt åkte på stryk). Anledningen till att VC vann var ju INTE bara pga överlägsen motivation, det var pga att man hade fullt likvärdig utrustning som jänkarna, och faktiskt skickligare strategiska kunskaper. Men visst spelar motivationen roll, den som ofta gör att supermakter misslyckas mot mindre nationer.

Den som gjorde att Israel också vann mot arabvärlden i sina krig. På pappret där faktorn motivation inte syntes så skulle dem nog inte ha gjort det. 

Jag skulle iaf aldrig vilja vara militär rådgivare åt en nation, med tanke på vilken gissningslek det är att försöka förutse hur stark en fiende kommer vara. Resurser kan man lätt mäta, teknisk nivå på utrustning likaså, även saker som strategi och kunskaper kan man förutse i siffror, men hur förutser man motivation i siffror? Hur mäter man hur många egna soldater det kan komma att behövas mot en fiende som är motiverad X eller motiverad Y? Det blir att höfta, och höfta rejält osäkert.

Jag är som bekant oerhört skeptisk till att öka det privata intresset i en del saker - framförallt inom kultur och naturvård. Jag har ofta talat om hur jag inte vill se nån jävla McDonaldsskylt i bakgrunden av Ale Stenar, eller sponsordekaler på tavlor inne på våra museer. Överdrifter javisst, men poängen är dels estetisk, men även kvalitetsmässigt - när kapitalet styr blir det det mest kommersiellt gångbara som får företrädet. Nyliberaler menar att det statliga minsann också är skevt, och i händerna på ett gäng experter, och visst är det så att det kan förekomma en jävla massa korruption rent ut sagt, där en liten elit bestämmer vad vi ska få se. Men om jag får välja mellan det den stora och HÖGST okultiverade massan som älskar melodifestivalen och Carolina Gylling vill att vi ska få se, väljer jag den lilla elitklicken alla ggr. Mycket också av den anledningen att eliten är offentlig, eller principiellt offentlig, och kan påverkas av andra kvalitetstyckare. Det finns inga som helst möjligheter för smal kultur att få klara sig om ingen som har pengar är beredd att sponsra det. Och sponsring innebär alltid en massa äckliga "titta så måna vi på BigCompany är om våra stenåldersgravar"-horerier likt i USA. Nej tack säger jag - på den här punkten är jag 100% emot mer liberalism - här behövs förmynderiet - för folk vet inte sitt bästa - och kommersialismen smutsar ner estetiken.

Ett exempel som tände min gnista, från Svd:

"I slutet av mars öppnar den nya utsiktsbron som gör det möjligt att vandra ut och titta ner i det väldiga djupet. Den hästskoformade bron kommer sakna tak och ha glasväggar och glasgolv – allt för att ge känslan att man vandrar i fria luften.
Kritiker menar att bron förfular och vanhelgar det unika landskapet men det har inte stoppat bygget som kostat mellan 40 och 50 miljoner kronor att färdigställa.I anslutning kommer det att finnas ett turistcenter och en restaurang. Om allt går enligt planen kommer här också att ligga ett hotell och en golfbana. Priset för en tur på bron kommer att vara strax under 200 kronor.  "

Golfbana liksom. Nej tack till golfbanor, hotell och andra komfortsaker som smutsar ner. 

En artikel i Svd om hur ben av påstådda samer bör återlämnas till gravar. 

Som gammal arkeologstudent av den kliniskt vetenskapliga modernistiska skolan håller jag såklart inte alls med om att ben "måste" återlämnas bara för att etniciteten har identifierats (enligt något så vagt som historiska källor kring platsen och INTE DNA minsann, men men) och det nu finns folk med 200% politisk korrekthet i sig som har dåligt samvete för att de finns i montrar. Det finns inga idag anhöriga som kan sammankopplas till dessa ben som artikeln talar om - alltså är anspråkskrav på respekt för benen osv i allra högsta grad helt ogiltiga enligt mig, både vetenskapligt, men även moraliskt. Vad kommer härnäst om våra museer ska tömmas på "plundringar" - ska vi sätta tillbaka varenda skelett på våra museer i marken bara för att självutnämnda representanter för de döda tycker det? Buuuhuuuu - det är min förfader från 600talet som ni har i montern…Suck. PK-människor för sk "urbefolkningar" (HATAR det uttrycket enormt) säger sig tala för de som inte kan tala, men vem fan gav dem rätten till det? Håll käften säger jag.

Fan, jag är så trött på folk som ska tala om respekt för de döda i tid och otid - det är skelett, inte folk. 

Visst är det så att svenska staten begått massor av övergrepp mot samerna, men hur länge ska det behöva fortgå med den här samvetespolitiken som går hårt mot tex arkeologin? Jag är av den uppfattningen att år 2006 ska alla i Sverige behandlas lika. Och det gäller även samer - positiv särbehandling, och framförallt, samvetespolitik är inget som för fram den utvecklingen i landet direkt. Det finns INGA samer som utan DNA-bevis kan påstå sig ha anspråk på benen i fråga enligt mig så samvetespoängen går inte ens att tillämpa här - det här är godtycklig bevisning som bäst. Det börjar snart bli som i USA med indianer som gör anspråk på alla benfynd inom "sina" territorier oavsett vad fakta säger om släktskap och PK-samhället ger bara efter.

Det är odefinierade ben, inte anhöriga till en jävel! 

Detta sagt… Det finns mycket som är negativ särbehandling av samer också såklart - Visste ni förresten att man utan problem får gräva ut en hednisk grav, men för kristna gravar gäller kyrkofriden (griftefrid) och besvärligare lagar - oavsett ålder på graven. Det innebär att samiska gravar från tex 1700talet får grävas ut rätt enkelt, men inte kristna från 1100talet lika enkelt. (när det nu går att identifiera den aspekten innan grävning såklart, vilket såklart inte är fallet alla ggr, men ni förstår poängen)

För mig är allt det här trams - alla gravar, även namnsatta, där det inte finns några anhöriga längre borde alltid få lov att undersökas av vetenskapen utan en massa om och men från moralister. Inte nödvändigtvis plundras nej, men fan ej heller skyddas med "respekt för de döda" in absurdum. Nu är jag ju ateist och framförallt naturalist, så min syn på kroppen är kanske lite annorlunda från en vidskeplig schaman, men jag förstår inte varför i helvete den vidskepliges uppfattning ska få företräde framför min mer kliniska. Jag har ingen anledning att respektera folks förbannade vidskeplighet. Visst är jag därmed väldigt konfrontatorisk i sådana här frågor, men jag kan inte säga att jag ligger sömnlös pga min frånvaro av respekt för skelett direkt heller.

En moderat politiker i sthlm vill införa vattenförbrukningsmätning. Dvs att hyresgäster ska börja betala för sin vattenförbrukning. När man läser inlägget och argumenten låter det vettigt. Varför inte liksom.

Men när jag tänker efter så måste jag säga att det nog är en urbota idiotisk idé av en enkel anledning: Hygien.

Om vatten ska börja kosta pengar kommer en hel del människor snåla på vatten, och snålar man på vatten kommer hygien vara en av de saker som drabbas oundvikligen. Vi kommer få ett lortigare Sverige, kanske med mer onödiga infektionsutbrott pga bristande hygien. Glöm att man vill äta ute isåfall, ifall folk överlag tvättar sina händer mindre. 

Jag vet inte, men ska inte ett av världens rikaste länder, med ett av de högsta levnadsstandarderna i världen verkligen inte ha råd att tillhandahålla gratis vatten till hyresgäster i våra städer? Vad är det för jävla nyliberal banarepublik vi håller på att reduceras till om vattenkonsumptionen ska styras av plånboken. Det finns ju idag över 300 000 barn som går hungriga i Sverige pga fattiga (och snåla) föräldrar. Ska vi nu få 300 000 skitiga barn därtill? Forskning visar ju att löss börjar dyka upp i Sverige nu igen i våra hem och skolor, vad är det för jävla vansinne att vilja sträva efter att gå tillbaka till lortsverige igen med ännu mer klass-skapande tankar?

Nej, det här är en otrevlig trend när allmämnyttan inte kan tillhandahålla vatten i Sverige med våra 100 000 sjöar. Va fan betalar jag skatt för om jag inte kan få gratis vatten i ett av världens mest sötvatten-hysande länder? Patetiskt. Vatten är ingen bristvara i Sverige, alltså ska det fanimig kunna täckas av skattemedel. Vatten får för fan inte bli en statusfråga.

Med detta i fokus blir också artikelns argument om en bättre miljö rätt patetisk. Vi får sämre hygien garanterat, och det är ju fanimig sämre miljö. Att snacka om sparad energiförbrukning och hur det är bättre för miljön saknar all trovärdighet. Det finns enormt mycket värre miljöbovar i vårt land än vattenpumpar som drar el. Nej, ett sätt för kommuner att tjäna pengar, och kunna skylla på annat än vinstintresse. Ful borgerlig politik detta - man är emot skatter - men man tar gärna pengar från andra håll istället. 

Jag är den siste som minns min morfar. Nej, det finns fortfarande andra i livet som minns honom, t ex min mor, men rent kronologiskt är det jag som blir den sista generationen som kommer att minnas honom. Jag vill minnas att det är ca 15 år sen han gick bort nu så innan minnena är helt förtvinade är det dags att börja rannsaka dem och nedteckna dem har jag bestämt mig för. Så här är det för många andra, våra mor- och farföräldrars minne lever endast kvar hos barnbarnen innan de förevigt försvinner, och det är något jag inte tycker om. När jag och alla som träffat mina mor och farföräldrar är dessa individer med få undantag bortglömda för all evighet. På sin höjd väcks de till liv av nån historiker som rotar i gamla brev och kyrkoböcker när jag är död, men den person som de möter kommer aldrig bli min morfar eller farmor utan bara ett namn och en rad vaga nedtecknade händelser som giftemål och död. I det här perspektivet blir livet bara en kort parantes av närvaro, följt av en förbannad massa frånvaro och glömska. Ur detta perspektiv väcks för mig behovet av att nedteckna mina minnen av mina mor och farföräldrar, för jag ogillar tanken på att de ska glömmas bort. Jag har många kära minnen av dem, och tanken på att dessa minnen, hur meningslösa och personliga de än är för andra att läsa, att dessa ska försvinna, besvärar mig emotionellt rätt så mycket numera. Det är säkert ett resultat av min rådande livssituation som en 32-åring med osäker framtid vad gäller yrke osv, dvs en människa med onödigt mycket tid för eftertanke kring små saker och kanske inte världens mest bekymmerslösa tankar kring min existens. Det jag återger som följer om min morfar är inga sanningar, det är mina minnen och intryck från tiden då mina mor och farföräldrar fortfarande levde. De relevanta sakerna som nästan aldrig återges i några av de vanliga källorna vi har kring våra bortglömda förfäder. En hel del av "mina" minnen av honom kommer från min mor, då jag i min ungdom såklart inte bemödade mitt då bekymmerslösa sinne med att fråga saker till min morfar medan han fortfarande levde. Jag lovar dock att en dag kontrollera alla årtal och detaljer som ha inte minns och lägga till dem i en text om min morfar.

Min morfar var skeppare. Han levde hela sitt vuxna liv i det lilla fiskesamhället Hörvik på listerlandet i Blekinge. När man är skeppare är man inte fiskare utan sysslar med andra saker på sjön helt enkelt. Så när man kallar min morfar för fiskare så säger man faktiskt helt fel. Han körde små transportskepp till en rad hamnar, tex ut i Europa - detta vet jag då min mor ofta berättat om hur hon åkte med i barndomen och fick se en rad hamnar i vårt land och i Europa. Min morfar var verksam med detta framförallt under 50-60talet då han angjorde hamnar över hela Europa. Under 60-70talet så jobbade min morfar efter tiden som skeppare som kapten på livräddningsfartyg. Jag har svaga minnen av turer med livräddningsfartyg i min tidigaste barndom där jag får titta på radarskärmen och vara med och fiska med spö över relingen på däck.

Vad jag vet så var han uppväxt på Hanö, en pitoresk liten ö utanför listerlandet i Blekinge med kargt och stenigt landskap och ett par hundra åretruntboende som max. Hanö ligger bara ett stenkast från Hörvik, man ser tom ön tydligt från Hörvik. Vad jag vet så träffade han min mormor på Hanö, dit hon hade flyttat för att verka som lärarinna, men sedan skulle de flytta till fastlandet när min mor och hennes två systrar var unga. Dvs nångång på 1950talet. Det finns mycket man kan säga om Hanö, men jag har väldigt få minnen från platsen från min barndom då vi av nån anledning nästan aldrig besökte ön då. Däremot för en fem år sen så besökte vi ön med mina föräldrar och gick runt och tittade lite på sevärdheterna. Till de lokala attraktionerna finns bland annat en övergiven kyrkogård för engelska sjömän döda i div sjukdomar. Engelska sjömän frågar du? Ja, Hanö med omnejd var under 1800talet och Napoleonkriget en flottbas för britterna - lånat territorium. Även inne i Hörvik ska det finnas gravstenar, dock vet jag inte längre var. Nog om historia.

Min morfar var förrutom skeppare och make till en lärarinna en hjälte. Jo faktiskt en riktig hjälte. Han var på 1940talet med och hjälpte den danska motståndsrörelsen med att smuggla ut judar från Nazityskland med hjälp av skeppet han seglade med. Tyvärr minns inte min mor så mycket då han inte berättade som mycket om detta för dem, och hon har varit min enda källa i detta, så detta ämne, som skulle kunnat bli världens bestseller i sig får lämnas därhän i små vaga saker. Vad jag vet är att han var inblandad i skarp strid och att tyskar även bordade båten med flyktingarna på. Jag tror inte min morfar var kapten på båten då, utan hans smuggling skedde i lastrum utan kaptenens vetskap. Och ja, vi snackar alltså situationer då tyskar bordade skeppet och svetten lackades i rädsla för att flyktingarna skulle upptäckas gömda i hemliga utrymmen i skeppet. Vi snackar situationer då skott avlossades mot skeppet. Inte många svenskar var med på riktigt under andra världskriget - men min morfar var. Han var fanimig en riktig hjälte. Jag skulle kunna ge min vänstra hand för att nu, idag, med mitt nuvarande intresse för historia, få lov att möta min morfar för en intervju om just dessa tingen. Men tyvärr, inga blodsoffer i världen kan ta tillvara allt det som nu förevigt glömts bort.

Mina första och kvarvarande minnen av min morfar personligen är av en tyst kroknäst vithårig man med pipa, bruna kläder och käpp. En man med semitiskt utseende rent ut av, trots att han inte var annat än vanlig svensk enligt vad man med säkerhet kan veta. Så här mörkbuskiga och kroknästa ser dock många ut på Listerlandets yttersta spets. Varom detta genetiska arv kommer från tvistar de "lärde". Allt från "tattare" till polacker, till skeppsbrutna spanjorer på 1600talet till germanska heruler under folkvandringstiden har omnänts som betydelsefulla för listerlandets befolkning. Amatörforskare har tittat på dialekterna och konstaterat släktskap med gamla  germanska språk tex. Och amatör-freneologer har konstaterat att utseendet, lite mörkbuskiga och kroknästa personer definitivt vittnar om en kulturbyggd som bör ha varit utsatt för främmande element nån gång i historien. Det är iaf inga vanliga nordiska vikingaarier som bebor Hanö med omnejd vad än Frans G Bengtsson må skildra det som i Röde Orm om blekingar, det är något mörkare - så mycket kan även jag konstatera. Själv har jag inte många av attributen dock utan är en blandning mellan min mörkare herul-mor och min till pricken Kalles-kaviar-bildlika ariske fader. Visst är det underbart att låta fantasin skena i väg och tänka sig ett kulturarv från heruler, men det förblir något som inte går att bevisa speciellt lätt.

Hemma hos min morfar och mormor i Hörvik var det underbart mysigt tyckte jag (har aldrig varit inne i huset de hade på Hanö). Det var iaf ett hus byggt av min morfar på 1950talet. Som den skeppare han var hade han lagt till en del marina teman som tex att ta styrratten från ett fartyg och göra om till räcke för utomhustrapporna till entrén och till altanen. Hur snyggt det där egentligen var minns jag inte, för vid besök i Hörvik för fem år sen, drygt då 5 år sen efter att man var där senast då, så fanns inget av detta kvar iaf. Jag kände knappt igen huset alls. Den nya ägaren hade renoverat om allt. Borta var den mörka trädfyllda trädgården, och nu var allt öppet och ljust och väldigt mycket 1990tal med ljusa pastellfärger istället för funkiskulörer. Borta var de små dammar som min morfar anlagt på tomten, dit sniglar vallfärdade från hela Blekinge till min barndoms stora förtjusning. Alla de snigel-farmer jag cowboyade över som spoling går inte att räkna kring. Huset där inne var såklart fyllt med marina assesoarer likt barometrar och lanternor. Men på något sätt var det aldrig för mycket, eftersom min morfar var ju skeppare. Källaren i huset var den verkliga älsklingsplatsen. Här nere hade min morfar sin verkstad där han byggde sina modellskepp. Och då snackar vi inte små enkla saker stoppade i flaskor, utan modeller med otroligt invecklade detaljer. Vad jag vill minnas byggde han tex ett Wasaskepp åt Wasamuseet. Det säger en del om kvalitén. Idag står en modell av skolskeppet "Danmark" hemma i en glasmonter hos mina föräldrar, och min moster har ett skepp likaså. Därutöver är mig veteligen alla andra modeller han byggde sålda till div köpare världen över.

Man kan dela in mina minnen av Hörvik i tre kapitel. Den tidiga barndomen, ungdomen och den vuxna. Mina tidigaste minnen av mormor och morfars hem består i en rad sommarvisiter. Det var oftast under sommaren som vi hade tid att besöka Hörvik från vårt hem som då låg 50 mil norrut i Uppland. Långa bilfärder med mig sovandes i baksätet. Detta var på tiden då man inte hade bälte, så man låg bekvämt och livsfarligt ner och sov i sätet bland serietidningar och godis. Jag älskade verkligen dessa resor för jag älskade verkligen att besöka min mormor och morfar. Den vecka eller två vi stannade var liksom himmeln på jorden för mig. För det innebar tex en massa spännande besök i naturen kring Hörvik, och jag var en riktig naturfreak när jag var ung. Idag kan jag knappt se skillnad på en gråsten och en björk, men på den tiden kunde jag latinska namn på blommor och dyl eftersom det lärde jag mig av bland min mormor och min farfars bror vill jag minnas. Barn är besynnerliga i vad de lär sig iaf. Ja naturen kring Hörvik är i sig ett viktigt intrycksminne - djupa lummiga och fuktiga skogar, massor av militära bunkrar och klipphällar vid kusten. Väldigt speciell typ av natur som inte ges rättvisa i ord, utan bör besökas. Vandringarna upp på "berget" var liksom rutin. Där uppe hade man sen utsikt över Hanöbukten och Hanö. Jag minns hur jag alltid tittade drömskt på den blekinska kusten som man kunde se "på andra sidan havet". Karlskrona och Ronneby och sånt. Det kändes som man tittade på en annan värld när man stod där som mycket naiv 4åring.

När jag var riktigt ung som har jag helt klart bestämt för mig att min morfar var med på våra promenader, men sen längre fram så orkade han aldrig, han gick ju med käpp och en utflykt i naturen var därmed inte så lätt. Dessa sommarvisiter (och även vinterbesök kring jul-nyår) är det som mer än något annat troligen präglat mig och vad jag gillar nu som vuxen. Jag älskar havet enormt mycket, och anledningen är väldigt uppenbar för mig. Jag älskar även vetenskap och rymden - och anledningen är där också väldigt uppenbar - min stora idol morfar hade massor av sköna populärvetenskapliga böcker om rymden som jag älskade att läsa i som yngling. Jag tror faktiskt att ingen präglat mig mer än min morfar när det kommer till den jag är. Och nej, det var verkligen ingen aktiv prägling - för jag kan seriöst inte minnas att han talade med mig en endaste gång. Han var rätt så reserverad till barn, man var nog tom som barn rätt så rädd för honom med tanke på hans bistra utseende och tysta sätt. Men det kvittar, barn tar efter och lär, de lyssnar inte på det nån vill att de ska ta efter.

Mina senare minnen av min morfar är min ungdom, då vi besökte Hörvik, och jag vill minnas att tonåringen Daniel inte var riktigt lika road som barnet hade varit. Jag tyckte det var rätt så spännande fortfarande, men inte riktigt lika. Däremot så "klarade jag mig själv" på ett annat sätt under tonåren. Dvs jag gick själv på långa promenader längs skogarna, berget och kusten. Jag vill minnas att min morfar under den här tiden var väldigt hostande, vilket då såklart leder in på hans bortgång i strupcancer. Jag besökte aldrig min morfar på sjukhuset, vilket vissa kanske skulle reagera kring. Min mor sa alltid att det inte gjorde något, och att det kanske t om var bra att jag inte gjorde det. Inte för att jag hade nån relation till min morfar som var jobbig, men för att mitt minne av honom som en rätt så stilig gubbe med vitt hår då skulle ha naggats i kanten av just hur cancer kan förstöra folk till ynkliga russin. Mina minnen av min morfar är därför "rena". Och jag känner ingen ånger för att jag inte besökte honom eftersom jag aldrig hade nån personlig relation till honom. Han var en person som jag nu, i mitt vuxna liv kan identifiera som viktig, men som jag som barn snarast var lite rädd för om något. Han är min tveklösa idol idag när allt jag har är minnen av honom, men han var mer "skräckinjagande-spännande" när han levde. Minnet av honom har ändrats eftersom min självinsikt har ökat. En stor portion nostalgi spelar såklart också roll för allt. Ju äldre jag blir, desto mer nostalgisk blir jag. Ju äldre jag blir, desto mer perfekt blir också min morfar just därför, eftersom mitt minne av honom egentligen bara blir sämre, och ersätt av känslor kopplade till nostalgi. Analysen förstör det riktiga minnet, men ersätter det med något som troligen istället är angenämare och relevantare - de bestående intrycken.

Övriga vaga sinnesintryck är svåra att återge, men kanske ännu viktigare för mig personligen - saker som hans dialekt, listerländskan i all sin charm, hur han rökte sin pipa osv. Ja, och även övriga personer som var med där i Hörvik för 20-25 år sen, mormor och grannar och min morfars bror spelar också enorm roll såklart. Mer om dessa den dagen då jag nedtecknar allt i pappersform. Jo, ett par saker till vill jag nämna om min morfar. Min morfar kunde snacka tyska flytande, älskade att dricka genever och jag var med när han åt sin första hamburgare vid ett gatukök utanför Hörby nångång under 1980talet. Han tyckte hamburgare var rejält överskattat som käk kan tilläggas.

Varför skrev jag detta? Är det viktigt för nån annan att läsa? Är det intressant ens? Tycker alla att livsbiografier kring vanliga människor är intressant? Nej självklart inte, man kan inte skriva för allas intresse, bortsett från hjältedåden har det inget historiskt värde mer än för oss historiker som just alltid vill fånga folks intryck heller. Det här är nästan något uteslutande emotionellt rent värdemässigt. Det kan tyckas oerhört förmätet och pretentiöst att skriva ner en biografi med moralkaka likt detta kring någon, jantelagen som präntats på mig likt alla andra får mig att tveka. Men trots detta finns det något inom mig som tydligt ser behovet av livsberättelser på pränt, innan de glöms, och innan personerna förevigt glöms bort.

För vad är meningen med livet (om vi för en kvasifilosofisk sekund säger att det finns en), om man bara glöms bort? För mig måste bortglömmandet vara höjden av meningslöshet, så känner ni som mig, ta till vara minnen som är unika (alla minnen är ju unika) så att eftervärlden inte glömmer bort. Det borde enligt mig vara lika naturligt att skriva ner minnen och intryck (för de som vill läsa i eftervärlden), som det är att gå i skolan, gifta sig eller skaffa barn, men det är det inte, alltså glöms allt från petitesser till hjältedåd förevigt bort hela tiden. Min personliga otrygghet som arbetslös 32åring kan nog sammanfattas att den just kretsar kring sånt här med bortglömmandet. Den här åsikten är kanske bara en fas i livet, eller så är det något jag alltid kommer tycka.

Andra bloggar om: Historia, biografi, minnen, livets mening, nostalgi, andra världskriget, havet, marint, morfar, mor och farföräldrar, meningen med livet, ansvar

Härom dagen såg jag en riktigt intressant film som heter Babel. En film om några olika livsöden som lite löst hänger samman.

Story: I Babel får vi följa ett amerikanskt turistpar i Marocco som råkar ut för en händelse, en emotionellt söndertrasad döv japansk tonårstjej, en maroccansk familjs bekymmer med rättvisan och en mexikansk kvinna som efter 16 år i USA slängs ut ur landet pga div ganska enkla misstag som hon begått som eskalerar till okontrollerbara händelser för henne.

Titeln på filmen förklaras aldrig tydligt, men det är uppenbart vari tanken kommer från: Babels torn-symboliken. Hur människor är delade från varandra genom personliga konflikter, genom kulturella, genom fördomar och genom skräck. Det är alltså en film och hur folk är separerade från varandra språkligt, kulturellt och emotionellt. Och då inte bara i stora perspektiv, utan även i små, mellan familjemedlemmar, inom sig själva osv.

Nej, den moraliserar inte, den konstaterar bara rena fakta. Vi lever i en värld där skiljelinjer existerar precis överallt. Vi lever också i en värld där folk lever och behandlas väldigt olika.

Det är ett film om en massa människor som blir offer för saker, dels pga slarv, dels pga ren otur, och dels pga hur olika vi lever i världen och hur olika vi behandlas. En extremt sympatisk skildring av människors olika livsöden och möjligheter i livet helt enkelt. En väldigt anti-byråkratisk film där myndigheter överlag skildras som väldigt frånkopplade från både vett och medmänskliga känslor (med undantag för en japansk polis).

Helt otroligt realistiska händelser förövrigt rent cineastiskt, känns stundtals som rena dokumentärer, helt otroligt välspelat. Inte en lättsam eller enkel film dock. Man måste ha lite bakom pannbenet för att hänga med i den filosofiska tanken bakom allt. Men på ett filosofiskt plan, och på ett emotionellt plan, en 100% äkta och fantastisk film. En film som stannar kvar i huvudet och växer. En solklar 5a i betyg. Det görs riktigt bra film ibland.

Kolla in den schyssta hemsidan