Varför är jag ateist? Ja det beror inte på okunskap eller på att jag inte sökt inom mig efter andliga svar. Ni läsare som kanske tror att det är så enkelt får tyvärr skola om er i Nihonshus andlighet nu:
Nihonshus andliga resa:
Nångång innan tonåren så började jag undra över det här med guds existens. Sen rätt kvickt efter de tankarna kom gick jag från en identitetslös andlighet och tro på något större till en slags klassisk tonårsrebellisk ateism. Jag tyckte att världshistoriens grymheter och frånvaron av mirakel var ett bra tecken på att ingen gudom fanns. Jag blev fashinerad av satanism och liknande. Jag var mer anti-gud än bara ateist. Jag gick alltså runt och "icke-trodde" på gudar aktivt. Jag plöjde igenom koran, bibel osv genom åren. I kontakt med internet ökade min argumentation, och begreppsvärlden ökade för mig angående religioner, teodicéproblem, nonkognitivism, agnosticism, stark eller svag ateism osv. Känslan bestod, men nu hade jag terminologin bakom allt också. Idag sitter jag och har bokstavligen veckovis av debatterande i bagaget. Jag tror att jag snackat mer om gudars varande än de flesta medelålders präster. Definitivt vet jag att jag utforskat det bredare än dem. Det ser jag i deras bemötande - som för mig ligger på samma nivå som jag var för 15 år sen när det kommer till ämnet ateism. Men känslan idag är oförändrad från när jag var 10 år - den är snarast bara lite mindre frågande och mer bildad.
Nihonshus nonkognitivistiska ateism:
Allt i universum kan förklaras naturligt för mig. Bara begreppet "övernaturligt" ser jag som språklig defekt. Hur kan något vara övernaturligt och samtidigt agera med regler som definierar att INGET kan agera utanför dessa regler. Jag är på den här punkten övertygad om en sak: Finns det övernaturliga är det inte övernaturligt, det är naturligt. Inget kan agera utanför existensens regler. Och då snackar jag inte om fysikens lagar utan faktiskt snarare om semantik: Övernaturligt är ett obegripligt ord som syftar på något som per definition måste vara naturligt - för annars finns det inte. Allt som finns är naturligt, vi behöver inte känna till hur det funkar, men finns det så är det naturligt.
Det finns fler begrepp som är defekta. Ett sådant är "gud". Vad betyder det egentligen? Jo just det, ett "övernaturligt" väsen. Ok… byt ut det till "naturligt väsen" istället. Okej, men det säger fortfarande inte så mycket. Jag är också ett naturligt väsen. Fler variabler krävs: "omnipotens" är en bra variabel tror jag de flesta håller med om. Vad är det då? Jo förmågan att göra ALLT. Eller nej, det är det inte, du kan fortfarande inte göra omöjliga uppgifter tydligen, tex en sten så tung att man inte kan lyfta den. Utan det handlar om att kunna göra allt som är möjligt att göra. Vad definierar "allt som är möjligt"? Jo universums lagar och regler och logiken. Alltså måste "gud" följa logikens lagar, alltså har gud reducerats från "det där" till något konkret, en mäktig varelse… inte lika imponerande genast. Okej, men endast gud själv kan förstå vad gud är är följddevisen, som jag troligen hört ett par hundra ggr.
Aha.
Byt ut Gud mot Floropiumanaen. Endast Floropiumanaen vet vad Floropiumanaen är. (Hör ni ljudet av tvångströjan som knyter åt min arm nu.) Genast i en analogi så blev det en absurd mening att säga eller hur. Endast ELAKALkfoi+08nöljnf+´d8f9´+af vet vad ´+20348podsarjäjfpweiu betyder…
Nihonshu om "känslan av gud":
Om vi för en stund nu leker med den allmänt vedertagna (ogenomtänkta) förklaringen av att gud trots allt betyder något som ord… Den där euforiska eller filosofiska känslan av något större (som vissa tolliga teologer såg som ett gudsbevis) är det som definierar gud.
Något som självklart inte håller för mig. Åhnej, inte för att jag inte är andlig av mig - jag är bara väldigt kritisk och anser att känslan är ett ogiltigt bevis, en mental illusion skapad av självsuggestion bara. Den där extrema coola andlighetskänslan som troende kallar gud kanaliseras jag på andra saker. Snubben på ravet väcker den i den pulserande reptilhjärnetriggande musiken. Schamanen med sin häxbryggd på svamp. Osv osv. Allt handlar om en sak var den andligheten tar vägen: Suggestion. Vill man se Gud ser man gud i det, vill man se Wakantanka gör man det. Vill man se forna minnen i nån rit med giftiga rötter hos pygmeer gör man det såklart. Suggestionens enorma kraft när eufori blandas in. Andlighet? Gud? Wakantanka? Been there done that.
Åh, jag betvivlar inte att man kan gradera den här känslan och att riktigt medryckande evangelistisk kristendom likt få andra saker väcker andligheten. Halleluja! Men det är fortfarande inte ett bevis för något. Det är fortfarande bara en suggestivt kanaliserad känsla man baserar på en lära man hört.
Nihonshu om Teodicé:
För mig är ursäkterna om fri vilja som ursäkt för guds ovilja/oförmåga att rädda undan ett barn undan en jordbävning patetisk. Man kan ev skylla på människan för krig och våld mellan människor. Men aldrig med vissa typer av naturkatastrofer. En jordbävning är de tektoniska rörelserna i jordskorpan. Inte arvssynd eller fri vilja hos hemska människor. Och allt vi ser är en gud som antingen inte vill göra något åt saken, inte kan, eller helt enkelt inte finns.
Sen tror jag inte på den fria viljan. Sociologin/psykologi/kognitionsstudier och neurovetenskaper visar oss att mänskliga beslut går att förutse med god marginal. Man kan inte förutse ett enda beslut om viljan är det minsta fri. Alla våra beslut följer preferenser och yttre variabler, vår arts beteenden, socialisering och miljöpåverkan. När du väljer mellan vanilj eller choklad är det ett deterministiskt fattat beslut, oavsett om du med flit väljer något som du ogillar bara för att bevisa att "du kan välja".
Nihonshu ur ett satanistiskt perspektiv:
Om gud skiter i spädbarnet är han ett sadistiskt svin - punkt slut
Om gud inte kan agera pga regler är han inte omnipotent - punkt slut
Om gud finns och har skapat oss är det märkligt att precis ALLA våra attribut visar på en primat av arten homo sapiens, och inget mer märkvärdigt än så. Hög IQ är inte bevis för att en gud skapat oss, det är bara ett bevis för att vissa inte är intelligenta nog för att låta bli att tro en massa om hur viktiga de är i universum - dvs hybrisen att tro att man är skapad. Människan är en rädd varelse som fruktar sina naturliga behov, och försöker tygla dem med det effektiva vapnet hybris. Funkar riktigt bra till viss del, men istället får vi en massa frustrationer och religionerna kring vår hybris och existensiella kris kanaliseras i talibaner, Pastor Phelps, korståg och Jihad.
Nihonshu om ateism (sammanfattning plus lite kortare punkter)
Gud är ett meningslöst begrepp som betyder lika lite som &/2948kljdslfkjldsfj
Gud är en sadist som skyller på fri vilja när folk dör av jordbävningar. Vilket gör att guds existens verkar osannolik. Varför skulle en sadistisk gud skapa något överhuvudtaget? Låter som en omständig lek. Eftersom gud uppenbarligen inte är en trevlig prick, så finns han troligen heller inte. Inget bevis mot en guds existens, men en stark indikator på att alla definitioner som finns av en gud som god och omtänksam iaf är helt patetiska.
Gud har aldrig låtit sig testas och prövas offentligt inför alla, utan "vägen till gud" går genom en massa lekar som människan kommit på och som kan förklaras med självsuggestion och dyl snarare.
Gud gör sig definitionsmässigt omöjlig att bevisa likt något annat vanligt. Bekväm ursäkt, det finns en miljard lastbilar med honung i en hemlig dimension - och du kan inte motbevisa mig. Öh nej, men det är inte JAG som tvivlar på ett påstående som har bevisbördan heller…
Det finns en miljon förklaringar som skiljer sig kapitalt åt vad som är sanningen med gud, som alla förutsätter att gud finns. Men bara en som säger att gud inte finns. 1 miljon olika beskrivningar av gud som alla enskilda anhängare med 100% övertygelse hävdar att just deras är den sanna. Och inte en kotte kan bevisa det bättre än nån annan. Jo vissa påstår att de har sett mirakel osv som bevisar att just deras religion är sann. Men märkligt att ingen utomstående någonsin klarat av att dokumentera det.. "märkligt"
Inget i universum behöver en gud för att förklaras även om vi idag inte direkt kan allt om universum. Ingen fråga ens i teorin (som är giltig och inte en psedofråga) behöver variabeln "gud" som potentiell förklaring. Men allt med gud, andlighet och människans behov av detta kan däremot förklaras helt vetenskapligt. Det finns inget i tron på gudar bland människor som bevisar att gudarna finns, men det finns massor med människans beteende kring religion och allt annat som förklarar varför vi tror på gudar utan att dem för den delen finns.
Gud är alltså enligt Nihonshu extremt osannolik som en existens på massor av sätt. Och allt det som kallas "gud" förklaras snarare istället av evolutionära kvarlevor, ett behov för oss att känna oss trygga i den hemska naturen för 3 miljoner år sen. När vår intelligens ökade, kom också pseudofrågorna. "Vad är meningen med allt", "vad jobbigt när min älskade dör, skall hon verkligen bara ruttna i jorden?" Med förmågan att analysera vad som är bäst val, att stanna kvar eller leta nya jaktmarker, att förutse hur lejonet kan angripa mig på savannen, att förstå hur bytena kan finnas längs med vattenhål. Att lista ut var vattenhål kan finnas kommer också som ett brev på posten: "Vad är meningen med allt" - och tyvärr inte med samma brev: "Kanske frågan är ogiltig, måste det finnas en mening verkligen" - utan den upptäcker som jag ser det, bara en handfull som VERKLIGEN tänkt igenom det hela och rannsakat sin hybris, sin existens och varför de kanaliserar andligheten i en tro på en gud.
Nihonshu om att vara ateist:
Det är kallt, hårt, besvärligt och jobbigt att vara ateist ibland (och farligt i många delar av världen). Svaren kring liv och död ger liten tröst eftersom de alla säger att livet är allt som finns. Jag kan säga till mig själv att jag rimligtvis inte kommer lida av döden, eftersom jag tror att allt tar slut då, inklusive förmågan att känna såklart, men sorgen kring en anhörigs död eller personliga tragedier kan jag inte ta hjälp av Jesus, Gud eller dyl. Här MÅSTE jag ta hjälp av mig själv och mina vänner. Jag kan inte kanalisera det in i en tröst som en kristen kan med tilltron på att den anhörige får det bättre hos en gud, jag måste ta mig igenom det och inse att personen är borta, för evigt och totalt borta. Den lider inte, men vi andra gör. Det är inte lätt, ateism är inte lätt. Jag har inga ursäkter, inga tröstelement att ty mig till som ger mig ett svar på varför en god vän dör. Jag har ingen "bra" tröst i att se döden som meningslös och en naturlig process. Jag ser livet som en biokemisk process. Kolväten med attityd. En superkomplex molekyl. Men jag är bara människa, och när någon dör så gör det ont, även om jag vet att personen bara är en klump kolväten, och jag är en klump kolväten som pga evolutionära processer hos flockdjur självklart känner sorg när en pålitlig medlem av flocken försvinner. Screw rationellt tänkande, då lider jag. Men helt utan funktion är inte ateismen. När kristna undrar över himmel och helvete, eller om de skall stå till svars för synder osv, så fruktar jag inget sånt för min egen del. Det är bara i frågan kring anhörigas död som jag upptäckte hur jobbigt det är att vara en varelse som inte tyr sig till tröstförklaringar om "himmelrike" osv. I frågan kring min egen framtida död är det endast tanken på att andra skall lida som besvärar mig - jag själv vet att jag inte kan lida, jag upphör att fungera, min motor lägger av. Den biokemiska processen havererar och jag upphör att existera som medveten varelse på samma sätt som jag inte var det 13.2 miljarder år innan jag föddes. Whats to fear liksom? Nej, döden är de anhörigas plåga. Religionen är deras ursäkt. Individen behöver inte religion för sig själv, men för att hantera de anhörigas död är religionen och tron helt klart en bekvämare ursäkt än det rationella 100% naturalistiska perspektivet.
Så nej - jag kan inte påstå att när det kommer till döden och sorg att ateism är lätt att göra god PR för. Tvärtom. Däremot kan jag påstå att i många andra situationer ger dig den rena förmågan att betrakta universum som en rent naturlig process dig massor av euforiska svindlande tankar. Universum blir inte tristare utan en gud som förklaring bakom dess existens - det blir istället en oerhört fascinerande process. När den kristne tittar ut på människor och se guds skapelser, en flock av människor, potentiella kyrkobesökare, eller lite allmänna filosofiska funderingar på vad personen gjorde till lunch, vad han gillar för musik osv… så ser Nihonshu detta; En djup fascination över varför vi primater agerar som vi gör, hur man kan koppla personens beteende när den går fram på gatan till vårt ursprungliga beteende kanske för 10 miljoner år sen, var i civilisationsprocessen som socialiseringar dyker upp kring en människas beteenden, varför hon tänker som hon gör, inte bara VAD hon tänker på. Och detta sen i både micro och macroperspektiv kring kolvätenas fantastiska nästan medvetna "vilja" att evolvera och hur det går samman med universums mer komplexa fysiska fenomen. Tid, rum, energi (nej inte tramsenergi nu), materia, dimensioner osv. Varför klumpar av kolväten går längs en gata av bitumen och stenbitar kring kvadratiskt funktionellt formade hus med vissa estetiska mönster unika för den västerländska kulturen. Kanske är det damp jag lider av som gör att jag aldrig bara tittar på en dikt för dess ords "innebörd" utan även på vilket format den är tryckt i, material osv och vem poeten är, denna klump med celler av släktet hominidae utvecklade en extremt lingvistisk förmåga att kanalisera sina tankar i, och varför det finns människor som gör det och vad hade en sån människa gjort i en annan kultur elelr i en tid då skriftspråket hade sett ut då, finns det universell kreativitet hos vissa homo sapiens som sen pga miljön blir vad den blir?…
Jag är glad jag inte har savants syndrom utan att jag bara är lite lätt aspberger-tollig och nördig. Så mycket som jag registrerar och tittar på som naturalist hade jag fått mental härdsmälta. Kom aldrig någonsin och påstå att jag inte funderar kring saker bara för att jag inte funnit gud, jag har funderat bortom begreppet gud sen väldigt länge tillbaka.
Där du ser djupsinne i att lägga andlighet på ett träd ser jag djupsinnet i att förstå varför människor vill lägga andlighet på ett träd.
Nej jag kan inte placera in hela min ateism i rationella förklaringar, en liten portion av mig är lika svag som den kristne, en liten portion av mig baserar till syvene min världsbild och uppfattning på att gudar inte finns på en känsla, en tro, a gut feeling. Jag är asperbergeraktig och observant för allt i universum, inte übermench utan brister 
Brasklapp
Nej ingen brasklapp om min tro nu, utan om vad jag skrev: Jag vet att ateism inte inkluderar annat än gudars varande. Och inte om livet efter döden osv. Men jag inkorporerade det i min ateism nu, för jag definierar den som en religion, just eftersom jag har mer än en avsaknad av en tro på gudar, jag har en världsbild där avsaknaden förklarar en massa annat.
Andra bloggar om: religion, ateism, kristendom, islam, tro, filosofi, andlighet, skepticism, universum, existens, livet, döden, ateist
RSS Feed
