Tills vidare är den här bloggen stängd. Kanske permanent. Vi får se. Jag kommer skriva film/TV/musik och bokbloggar på min andra allmänna blogg Geobastard istället så länge. Välkomna dit.

Jag har lagom till min födelsedag tagit död på min andra blogg Terra. But fear not, denna bloggen lever kvar. Kanske nu med större passion än tidigare också. Den här bloggen är förövrigt snart 4 år gammal. Tiden går fort.

Jag och Clancy Brown, en av mina absoluta favoritskådisar efter hans eminenta insats i TV-serien Carnivàle (han är även känd från Highlander och över andra 150 rollinsatser!) delar dag idag även om vi inte delar årtal (han är född 59, jag är blott en spoling född 75). Grattis till oss båda.

En skådis jag däremot inte alls kan lika mycket och som jag faktiskt exakt lika gammal som, dvs både år och dag är Bradley Cooper. Har sett honom i ett par roller, men inget minnesvärt. Inget negativt heller dock. Men han väger inte direkt lika tungt som Clancy Brown.

Inte samma dag, men väl samma år som mig är däremot en mycket skön liten dam född. Angelina Jolie.

Däremot den femte januari, fast 1931, är en annan mycket begåvad skådis född. Robert Duvall.

Datummässig perfektion på en del sätt helt enkelt.

Vad jag inte nämnt, vilket jag såklart borde ha är vad jag tycker är årets film. Alla tjatar om till förbannelse om Avatar, den har jag inte sett ännu så den kan jag inte uttala mig om även om jag är mycket skeptisk med tanke på vilket pekoralt skit Cameron producerat de sista 20 åren, men däremot är det bästa jag sett i år Ink.

Spoilervarning i den här recensionen. Denna film går helt enkelt inte att recensera utan att berätta vad den handlar om.

En skräckis i samma anda som Blair Witch Projekt. Dvs filmad på ett sätt som ska påminna om en hemmagjord film. Ett par hemsöks av oljud och andra typiska poltergeistfenomen. Pojkvännen är en tekniknörd och riggar upp kameror överallt i huset för att kunna dokumentera allt nattetid då de sover och det hela tydligen brukar hända. Och det är således genom dessa kameror som vi får följa allt.

Det börjar med små oljud men blir snart kusligare. Och det är också här som filmens stora problem dyker upp. Det här är en riktigt bra skräckis, en riktigt perfekt film att ligga och titta på själv nattetid, gärna med hörlurar så att ljudeffekterna blir bra. Så gjorde jag och min puls skenade iväg vill jag lova.

Det här är nämligen något så ovanligt som en Hollywood-skräckis utan en massa specialeffekter - precis som Blair Witch. Men där Blair Witch bara blir bättre och bättre för att till slut sluta med en scen som troligen är en av skräckfilmshistoriens allra bästa (när hon går in i huset, fumlar sig runt, man ser bland annat små handavtryck på väggarna, och så tillslut så står hennes vän i ett hörn - gah!) så tar Paranormal Activity en annan och katastrofalt mycket sämre väg. Man kan helt enkelt inte låta bli att avslöja mer och mer av den mystiska poltergeisten - framförallt i den sista scenen. Det var ju inte så att det överaskade mig att man skulle göra så, men varför? Vad är det för fel på att.. tja.. låta bli och därmed göra en bra film? Saknar Hollywood totalt IQ?

Man bygger upp en massa kuslig stämning, då är det INTE smart att leverera allt med ett avslöjande. Tvärtom. Det är ju därför som Blair Witch är så bra som den är. Den visar aldrig något egentligen och den slutar heller aldrig med ett avslöjande. Bara en massa mystik som aldrig avslöjas.

Detta så katastrofalt korkade beslut gör att filmen går från en mycket stark 4a i betyg till en medioker 3a. Era dumma jävlar.

Virtanen listar 2009 års saker. Årets död, hyckel och babe bland annat. Men han glömde en kategori. Årets tönt. Kanske för att han innerst inne vet att det oundvikligen ger honom ett favoritskap.

Det är ju inte så att jag inte kan hålla med Fredrik Virtanen i vissa saker ibland. Det är ju bara det att han har så tokfel i så många andra saker att det alltid överväger.

Allas vår Jean Luc Picard - Patrick Stewart - ska dubbas till riddare. Därmed kan han titulera sig "sir". Gratulationer!

Det sk nollnoll-talet tuffar på mot sitt slut och det är dags att lista viktigaste och bästa TV-mässiga och cineastiska upplevelserna enligt mig.

Sagan om ringen-trilogin - I en miljon år väntade vi på en filmatisering av böckernas böcker och på 00talet så kom Peter Jackson och levererade en trilogi som hette duga. Visst skulle man kunna önska vissa saker kring filmerna ibland, men i stort tycker jag att Peter levererar en vision som är trogen böckerna och som övertygar till fullo. Vissa saker är sämre än i böckerna, men en hel del är i ärlighetens namn också bättre i filmen.

De tre nya Star Wars-filmerna - Ja jag vet, den första kom 99, men i stort är detta ändå ett fenomen för 00talet. På intet sätt jättebra filmer, men ändå superstora händelser i den scifi/fantasy-aktiga cineasthimmeln.

Band of Brothers - Definitivt årtiondets TV-serie. Satte ribban högt vad gäller kvalitét och stil. HBO överlag producerade massor av viktiga serier under 00talet (Oz, Carnivale, Rome osv), men detta får nog ändå ses som flaggskeppet i deras fantastiska armada.

Lost in translation - Sofia Coppola! Dotter till en av filmhistoriens giganter kommer in och levererar en film som visar att äpplet inte faller långt från trädet. Cineastisk perfektion och Bill Murrays hjälp in i det cineastiska finrummet. Du som inte tycker om den här filmen, har troligen inget alls gemensamt med mig egentligen, för detta är nog min favoritfilm.

24 - TV-serien som skjuter adrenalin rakt in i tittarens ådror. Visst, man ska inte tänka efter för mycket i den över hur absurt det är att allt det som sker i en säsong ska föreställa ett dygn. Men det är den tveklöst mest actionladdade och spännande TV-serie som någonsin gjorts oavsett vilka svackor den än hamnat i ibland. Och ju längre serien går desto smartare blir den i sitt problematiserande kring "rätt och fel". Inte bara action, utan massor av hjärna alltså.

Lost - Också en TV-serie-gigant för 00talet. Mystik, spänning, kryptiska budskap och störiga vältrimmade 5-dagars-stubb på prettyboys med blekta tänder. Fullständigt absurd serie, men man kan inte låta bli att följa den för att få ett svar. Som tur är ska serien få sig sitt slut nu. Sådana här serier måste sig sina slut för att inte bli pinsamma. Lost får gärna avslutas med lite mystik och obesvarade frågor dock, för det skulle kännas märkligt annars.

Serier och leksaker blir film - Hulk, Xmen, Sin City, Transformers, Spiderman, V for Vendetta, Batman, Watchmen, Daredevil, Iron Man, Superman. Listan på serier som filmats detta årtionde är löjligt lång. Det är definitivt årtiondets cineastiska trend i de framtida historieböckerna. Vissa likt Iron Man och Batman är utmärkta filmatiseringar. Vissa likt Daredevil är usla. Vissa, som tex V for Vendetta och 300 är helt förbannat mästerliga. 300 - Så här ska den grekiska myten om grekerna själva ur det grekiska sagoperspektivet skildras. Exakt så här! Fullständigt 100% vetenskapligt korrekt och en otroligt cool filmupplevelse såklart. Du kan rata filmupplevelsen om du nu vill - men så här ser antik grekisk historieskildring ut!

Japanska skräckfilmer - Med Ringu (som förvisso kom tidigare än 00talet, men först under 00talet nådde västvärldens publik) så satte japanerna sig på den cineastiska skräckfilmstronen. Under 90talet kunde Hollywood inte längre prestera skräckfilm. 1980talets komediskräckisar och stolliga evighetsfilmatiseringar likt Fredagen den 13e hade stuckit hål på Hollywoods förmåga. Japanerna erövrade genren med sina mardrömmar. Mer om denna japanska stil hela har jag skrivit här.

Tysk krigsfilm - Tyskarna har haft dåligt samvete för andra världskriget i över 60 års tid vilket också gjorde Tyskland till ett kulturellt vakuum under flera decennier. Men så äntligen nu på 00talet så vågar man visa var skåpet ska stå. Man har levererat filmer som Sophie Scholl och Führerns elit (Napola). Men framförallt levererade man Der Untergang, den första filmen som vågade sig på att skildra 1900talets tveklöst viktigaste och mest intressanta person - Adolf Hitler. Inte för att glorifiera, men bara för att ta bort den tramsiga simplistiska övernaturliga demoniseringen som han alltid skildrades med innan. Och inga kan skildra sin värsta mardröm så som tyskarna själva.

Gay rights - Om jag skulle lista top 20 filmer alla kategorier och tider så skulle två filmer om homosexuellas rättigheter komma med, två filmer från detta årtionde. Brokeback Mountain och The Hours. Detta är filmer som är väldigt olika varandra, men som båda delar attributet mästerliga filmer. Brokeback Mountain är den stillsamma känslosamma filmen som växer in under skinnet och som fan är omöjlig att inte bli tårfylld till i slutet hur tuff man än är. The Hours är den mycket mer eteriska upplevelsen med sanslöst bra skådespel från helt osannolika håll så som den annars skittråkige blekfisen Nicole Kidman. Två fantastiskt bra filmer som definitivt lämnat sitt avtryck i 00talet.

Natten spenderades med filmen "Nine Miles down". En film vars handling beskrivs på följande sätt lockar såklart en geovetare/cineast:

In the Sahara desert, a sandstorm batters a deserted drilling station. Thomas "Jack" Jackman (Paul) a security patrolman, battles through the high winds to find out why all contact with the station has been lost. Originally built for gas exploration, and then abandoned, the site had recently been taken over by a multi-national research team intent on drilling deeper into the earth’s crust than ever before.

Filmen är alltså en slags skräckis enligt beskrivningen. Men den bjöd varken på så mycket skräck eller geologi utan får väl mer ses som en thriller/rysare. Det här är också ett bra exempel på en film som är svår att recensera eftersom storyn bjuder på hela poängen med filmens styrka. Småspännande rysligheter och lite halvsmart story i ökenmiljö - ni får nöja er med den sammanfattningen. Betyget blir en svag trea. Varning för en highlander (Adrian Paul) i huvudrollen.

2012. Den är nu avklarad. Vad kan man egentligen säga om den här filmen på ett djupare plan? Ni gissade rätt: Inte så mycket. Det här är inte hjärngodis, detta är blöta popcorn för … levern? (avdelningen obegripligheter). För er som mot förmodan missat vad filmen handlar om så kan det sammanfattas med: Jordens undergång ala new age-maya-pladder inlindat i en politiskt korrekt och pseudovetenskaplig smörja utan dess like.

Det finns ljuspunkter. En bra detalj med den är att det tillskillnad från en massa andra sk "katastroffilmer" de senaste åren som Dantes Peak och Volcano faktiskt dör en jävla massa människor. Men den pseudovetenskapligt framställda geologin, de evinnerliga sälkörsackompanjerade parallellerna till bibeln (intressant nog är det INTE så mycket snack om Mayaindianer i den) och den "tokroliga" actionhumorn som regissören helt utan känsla trycker in mitt i det som skulle kunna bli en bra ödesmättat dramatik gör det här till en riktig kalkon. Det är de negativa intrycken som dominerar så fort man börjar tänka efter.

Den SKULLE kunna bli helt okej om han bara hade hållt sig till en genre - drama. Nu försöker han för mycket och resultatet blir inte helt oväntat defekt. Men för all del, den är fartfylld och man har iaf inte jättetråkigt när man ser den. Lite bättre än att bara glo på väggen är det. Den går att se över lite popcorn om man inte ser den med några som helst förväntningar alls. Betyget blir en mycket svag 2a. Det är tempot som räddar den från total katastrof.