Tills vidare är den här bloggen stängd. Kanske permanent. Vi får se. Jag kommer skriva film/TV/musik och bokbloggar på min andra allmänna blogg Geobastard istället så länge. Välkomna dit.

Jag har lagom till min födelsedag tagit död på min andra blogg Terra. But fear not, denna bloggen lever kvar. Kanske nu med större passion än tidigare också. Den här bloggen är förövrigt snart 4 år gammal. Tiden går fort.

Jag och Clancy Brown, en av mina absoluta favoritskådisar efter hans eminenta insats i TV-serien Carnivàle (han är även känd från Highlander och över andra 150 rollinsatser!) delar dag idag även om vi inte delar årtal (han är född 59, jag är blott en spoling född 75). Grattis till oss båda.

En skådis jag däremot inte alls kan lika mycket och som jag faktiskt exakt lika gammal som, dvs både år och dag är Bradley Cooper. Har sett honom i ett par roller, men inget minnesvärt. Inget negativt heller dock. Men han väger inte direkt lika tungt som Clancy Brown.

Inte samma dag, men väl samma år som mig är däremot en mycket skön liten dam född. Angelina Jolie.

Däremot den femte januari, fast 1931, är en annan mycket begåvad skådis född. Robert Duvall.

Datummässig perfektion på en del sätt helt enkelt.

Vad jag inte nämnt, vilket jag såklart borde ha är vad jag tycker är årets film. Alla tjatar om till förbannelse om Avatar, den har jag inte sett ännu så den kan jag inte uttala mig om även om jag är mycket skeptisk med tanke på vilket pekoralt skit Cameron producerat de sista 20 åren, men däremot är det bästa jag sett i år Ink.

Spoilervarning i den här recensionen. Denna film går helt enkelt inte att recensera utan att berätta vad den handlar om.

En skräckis i samma anda som Blair Witch Projekt. Dvs filmad på ett sätt som ska påminna om en hemmagjord film. Ett par hemsöks av oljud och andra typiska poltergeistfenomen. Pojkvännen är en tekniknörd och riggar upp kameror överallt i huset för att kunna dokumentera allt nattetid då de sover och det hela tydligen brukar hända. Och det är således genom dessa kameror som vi får följa allt.

Det börjar med små oljud men blir snart kusligare. Och det är också här som filmens stora problem dyker upp. Det här är en riktigt bra skräckis, en riktigt perfekt film att ligga och titta på själv nattetid, gärna med hörlurar så att ljudeffekterna blir bra. Så gjorde jag och min puls skenade iväg vill jag lova.

Det här är nämligen något så ovanligt som en Hollywood-skräckis utan en massa specialeffekter - precis som Blair Witch. Men där Blair Witch bara blir bättre och bättre för att till slut sluta med en scen som troligen är en av skräckfilmshistoriens allra bästa (när hon går in i huset, fumlar sig runt, man ser bland annat små handavtryck på väggarna, och så tillslut så står hennes vän i ett hörn - gah!) så tar Paranormal Activity en annan och katastrofalt mycket sämre väg. Man kan helt enkelt inte låta bli att avslöja mer och mer av den mystiska poltergeisten - framförallt i den sista scenen. Det var ju inte så att det överaskade mig att man skulle göra så, men varför? Vad är det för fel på att.. tja.. låta bli och därmed göra en bra film? Saknar Hollywood totalt IQ?

Man bygger upp en massa kuslig stämning, då är det INTE smart att leverera allt med ett avslöjande. Tvärtom. Det är ju därför som Blair Witch är så bra som den är. Den visar aldrig något egentligen och den slutar heller aldrig med ett avslöjande. Bara en massa mystik som aldrig avslöjas.

Detta så katastrofalt korkade beslut gör att filmen går från en mycket stark 4a i betyg till en medioker 3a. Era dumma jävlar.

Virtanen listar 2009 års saker. Årets död, hyckel och babe bland annat. Men han glömde en kategori. Årets tönt. Kanske för att han innerst inne vet att det oundvikligen ger honom ett favoritskap.

Det är ju inte så att jag inte kan hålla med Fredrik Virtanen i vissa saker ibland. Det är ju bara det att han har så tokfel i så många andra saker att det alltid överväger.

Allas vår Jean Luc Picard - Patrick Stewart - ska dubbas till riddare. Därmed kan han titulera sig "sir". Gratulationer!

Det sk nollnoll-talet tuffar på mot sitt slut och det är dags att lista viktigaste och bästa TV-mässiga och cineastiska upplevelserna enligt mig.

Sagan om ringen-trilogin - I en miljon år väntade vi på en filmatisering av böckernas böcker och på 00talet så kom Peter Jackson och levererade en trilogi som hette duga. Visst skulle man kunna önska vissa saker kring filmerna ibland, men i stort tycker jag att Peter levererar en vision som är trogen böckerna och som övertygar till fullo. Vissa saker är sämre än i böckerna, men en hel del är i ärlighetens namn också bättre i filmen.

De tre nya Star Wars-filmerna - Ja jag vet, den första kom 99, men i stort är detta ändå ett fenomen för 00talet. På intet sätt jättebra filmer, men ändå superstora händelser i den scifi/fantasy-aktiga cineasthimmeln.

Band of Brothers - Definitivt årtiondets TV-serie. Satte ribban högt vad gäller kvalitét och stil. HBO överlag producerade massor av viktiga serier under 00talet (Oz, Carnivale, Rome osv), men detta får nog ändå ses som flaggskeppet i deras fantastiska armada.

Lost in translation - Sofia Coppola! Dotter till en av filmhistoriens giganter kommer in och levererar en film som visar att äpplet inte faller långt från trädet. Cineastisk perfektion och Bill Murrays hjälp in i det cineastiska finrummet. Du som inte tycker om den här filmen, har troligen inget alls gemensamt med mig egentligen, för detta är nog min favoritfilm.

24 - TV-serien som skjuter adrenalin rakt in i tittarens ådror. Visst, man ska inte tänka efter för mycket i den över hur absurt det är att allt det som sker i en säsong ska föreställa ett dygn. Men det är den tveklöst mest actionladdade och spännande TV-serie som någonsin gjorts oavsett vilka svackor den än hamnat i ibland. Och ju längre serien går desto smartare blir den i sitt problematiserande kring "rätt och fel". Inte bara action, utan massor av hjärna alltså.

Lost - Också en TV-serie-gigant för 00talet. Mystik, spänning, kryptiska budskap och störiga vältrimmade 5-dagars-stubb på prettyboys med blekta tänder. Fullständigt absurd serie, men man kan inte låta bli att följa den för att få ett svar. Som tur är ska serien få sig sitt slut nu. Sådana här serier måste sig sina slut för att inte bli pinsamma. Lost får gärna avslutas med lite mystik och obesvarade frågor dock, för det skulle kännas märkligt annars.

Serier och leksaker blir film - Hulk, Xmen, Sin City, Transformers, Spiderman, V for Vendetta, Batman, Watchmen, Daredevil, Iron Man, Superman. Listan på serier som filmats detta årtionde är löjligt lång. Det är definitivt årtiondets cineastiska trend i de framtida historieböckerna. Vissa likt Iron Man och Batman är utmärkta filmatiseringar. Vissa likt Daredevil är usla. Vissa, som tex V for Vendetta och 300 är helt förbannat mästerliga. 300 - Så här ska den grekiska myten om grekerna själva ur det grekiska sagoperspektivet skildras. Exakt så här! Fullständigt 100% vetenskapligt korrekt och en otroligt cool filmupplevelse såklart. Du kan rata filmupplevelsen om du nu vill - men så här ser antik grekisk historieskildring ut!

Japanska skräckfilmer - Med Ringu (som förvisso kom tidigare än 00talet, men först under 00talet nådde västvärldens publik) så satte japanerna sig på den cineastiska skräckfilmstronen. Under 90talet kunde Hollywood inte längre prestera skräckfilm. 1980talets komediskräckisar och stolliga evighetsfilmatiseringar likt Fredagen den 13e hade stuckit hål på Hollywoods förmåga. Japanerna erövrade genren med sina mardrömmar. Mer om denna japanska stil hela har jag skrivit här.

Tysk krigsfilm - Tyskarna har haft dåligt samvete för andra världskriget i över 60 års tid vilket också gjorde Tyskland till ett kulturellt vakuum under flera decennier. Men så äntligen nu på 00talet så vågar man visa var skåpet ska stå. Man har levererat filmer som Sophie Scholl och Führerns elit (Napola). Men framförallt levererade man Der Untergang, den första filmen som vågade sig på att skildra 1900talets tveklöst viktigaste och mest intressanta person - Adolf Hitler. Inte för att glorifiera, men bara för att ta bort den tramsiga simplistiska övernaturliga demoniseringen som han alltid skildrades med innan. Och inga kan skildra sin värsta mardröm så som tyskarna själva.

Gay rights - Om jag skulle lista top 20 filmer alla kategorier och tider så skulle två filmer om homosexuellas rättigheter komma med, två filmer från detta årtionde. Brokeback Mountain och The Hours. Detta är filmer som är väldigt olika varandra, men som båda delar attributet mästerliga filmer. Brokeback Mountain är den stillsamma känslosamma filmen som växer in under skinnet och som fan är omöjlig att inte bli tårfylld till i slutet hur tuff man än är. The Hours är den mycket mer eteriska upplevelsen med sanslöst bra skådespel från helt osannolika håll så som den annars skittråkige blekfisen Nicole Kidman. Två fantastiskt bra filmer som definitivt lämnat sitt avtryck i 00talet.

Natten spenderades med filmen "Nine Miles down". En film vars handling beskrivs på följande sätt lockar såklart en geovetare/cineast:

In the Sahara desert, a sandstorm batters a deserted drilling station. Thomas "Jack" Jackman (Paul) a security patrolman, battles through the high winds to find out why all contact with the station has been lost. Originally built for gas exploration, and then abandoned, the site had recently been taken over by a multi-national research team intent on drilling deeper into the earth’s crust than ever before.

Filmen är alltså en slags skräckis enligt beskrivningen. Men den bjöd varken på så mycket skräck eller geologi utan får väl mer ses som en thriller/rysare. Det här är också ett bra exempel på en film som är svår att recensera eftersom storyn bjuder på hela poängen med filmens styrka. Småspännande rysligheter och lite halvsmart story i ökenmiljö - ni får nöja er med den sammanfattningen. Betyget blir en svag trea. Varning för en highlander (Adrian Paul) i huvudrollen.

2012. Den är nu avklarad. Vad kan man egentligen säga om den här filmen på ett djupare plan? Ni gissade rätt: Inte så mycket. Det här är inte hjärngodis, detta är blöta popcorn för … levern? (avdelningen obegripligheter). För er som mot förmodan missat vad filmen handlar om så kan det sammanfattas med: Jordens undergång ala new age-maya-pladder inlindat i en politiskt korrekt och pseudovetenskaplig smörja utan dess like.

Det finns ljuspunkter. En bra detalj med den är att det tillskillnad från en massa andra sk "katastroffilmer" de senaste åren som Dantes Peak och Volcano faktiskt dör en jävla massa människor. Men den pseudovetenskapligt framställda geologin, de evinnerliga sälkörsackompanjerade parallellerna till bibeln (intressant nog är det INTE så mycket snack om Mayaindianer i den) och den "tokroliga" actionhumorn som regissören helt utan känsla trycker in mitt i det som skulle kunna bli en bra ödesmättat dramatik gör det här till en riktig kalkon. Det är de negativa intrycken som dominerar så fort man börjar tänka efter.

Den SKULLE kunna bli helt okej om han bara hade hållt sig till en genre - drama. Nu försöker han för mycket och resultatet blir inte helt oväntat defekt. Men för all del, den är fartfylld och man har iaf inte jättetråkigt när man ser den. Lite bättre än att bara glo på väggen är det. Den går att se över lite popcorn om man inte ser den med några som helst förväntningar alls. Betyget blir en mycket svag 2a. Det är tempot som räddar den från total katastrof.

Här kommer en konstnärs härliga tolkning av översteprästen för The Great Old Ones.

Cthulhu fhtagn!

Tänk om man bara vore hälften så cool som den här killen.

Moon var en sådan film jag hörde talas om för rätt länge sen, och inte blev jag mindre sugen efter att ha sett trailern. Lägg därtill tämligen bra betyg överallt och en massa pladder om den och suget tilltog. Något med filmen kändes old school på det bra sättet. Scifi typ 2001, Alien eller varför inte den gravt underskattade Outland från 1980 (som helt klart är bland det bästa i scifiväg som gjorts). En film jag gladeligen egentligen skulle ha ägnat den här recensionen åt egentligen. Men nu får vi kanske fortsätta om filmen Moon istället.

Nu är det ju dock så att ibland ljuger precis allting man ser och hör. Alla trailers och allt pladder är överdrivet. Nej det är inte så att Moon är en dålig film - nej den är helt okej - men den är inte alls så bra som den skulle ge sken av i försnacket. Till att börja med finns inte alls den där old school skräckdystopin i filmen så som trailern antyder. För det andra är den otroligt förutsägbar.

Moon handlar om en snubbe som jobbar med gruvdrift på månen. Hans enda sällskap är en HAL-plagierad robot. Men något kring detta uppdrag visar sig snart inte stämma. Mer än så behöver man inte säga om storyn. Mer än så KAN man inte säga om storyn utan att avslöja något.

En typisk trea i betyg. 

Överallt på TV syns reklam riktad till barn, trots lagar om detta är det lätt att kringgå. Det är enkelt att genomföra, bara man inte i reklamen gör det för tydligt att det är riktat till barn utan ser till att även andra är riktade till. Man kan tex göra reklam för ett datorspel eftersom där är kunderna av all möjlig ålder trots att en stor portion av kunderna tveklöst är minderåriga.

Ett spel som synts mycket i reklamsammanhang på sistone är Call of duty: Modern warfare 4. Det har fått jättehöga betyg överallt. Nästan överallt. För en recensent ser igenom kosmetikan och totalsågar det på basis av hur illa spelet faktiskt fungerar på PC. Motiveringen innehåller bla saker som bekräftar det jag misstänkt länge - i USA håller speltillverkarna - eller rättare sagt distributörerna som sköter allt med ett spels framgång att så sakteliga vilja TVINGA fram att folk köper ett spel på konsoll och inte till PC. Det genom att ta betalt lika mycket för PC-versionen av spelet (riktpris 60$ i USA), sen totalt skita i supporten för PC-versionen med motiveringen att "det är piraternas fel - köp konsoll". (Hur länge får de egentligen göra så ostraffat? Det påminner ju lite om när Microsoft ville tvinga folk att använda explorer på windows. Det åkte de på däng av i EU vill jag minnas.)

Länge har man sett hur sk "gurus" inom spelindustrin talat om PCs död som speldator. Väldigt högljutt. Hysteriskt manande. I USA håller det också på att hända, just eftersom dessa "gurus" VILL att det ska hända. Det är ju nämligen så att ofta har dessa "gurus" visat sig vara just folk i chefspositioner på bolag som EA och Activision. Bolag som VILL styra och kontrollera allt. Folk som vill att vi köper konsoller hellre än PC. Djävulens advokater alltså.

Tack och lov ser vi inte riktigt samma tendenser i Europa och Ryssland, varpå allt fler och fler bra PC-spel också kommer härifrån istället. USA håller på att utvecklas till ett skitland på spelmarknaden där alla spel inte bara likformas, de kommer i mer och mer otrevliga förpackningar med en bismak av girig och otrevlig spelindustri. Och små bolag har skitsvårt att få fram sina spel, eftersom alla distributionsnät ägs av superindustrin som gör att vad de kan för att mätta marknaden så att småspel inte ens kan ta sig in.

En gång i tiden piratkopierades det lika mycket som det görs idag, men spelen, innovativa intressanta spel trillade in hela tiden utan att miljardärer i jättebolagen försökte döda PC-marknaden. En gång i tiden var inte speltillverkare vidriga multinationella jättar utan små engagerade källarföretag. Det var sannerligen bättre förr helt enkelt. Och med hjälp av piratverksamhet kan vi fortsätta att bekämpa spelindustrin så att den går omkull och ersätts av den småskaliga passionerade och engagerade verksamheten åter.

Tro inget annat, det här är en vidrig industri som blivit så stor att vi kan tala om monopoliseringsbeteenden. Jag är för fri konkurrens men accepterar aldrig att den leder till en situtation då bolagen blir för stora för kundens intresse. När det snart inte finns mer än en handfull företags logotyper på spelförpackningarna - då har vi en situation som inte är rättvis eller okej.

Piratverksamhet inom datorspelsvärlden är idag inte bara lättja eller snålhet så som industrin vill framställa det som, det är allt mer framförallt en markering politiskt där följande mantra kommer fram hos mig:

Jag tänker inte betala stora summor för skit. Jag vägrar köpa grisen i säcken (demo finns inte alltid!). Jag kräver att du ger mig support utan gnäll. Och sist men inte minst: Det är jag som kund som ska ställa villkoren, fan inte du som speltillverkare!

Försvarstalen om att "låt bli och köp om det inte passar" som enögda kapitalister vill försvara storindustrier med håller inte. Det är inte frågan om mig som vuxen person nu. Det är frågan om storkunderna - tonårskillar med kompisar där utanförskap och grupptillhörigheter så lätt inkluderar materiella innehav. Den som inte har en dator eller spelkonsoll blir lätt utanför. Jag tror inte en del förstår hur stor del av många ungdomars liv som spel utgör idag. Oavsett hur man ser på saken så är detta och förblir en kundgrupp som inte kan hantera pengar, kritiskt tänkande, identitetsproblem, materialism lika kritiskt och insatt som vuxna. När spelindustrin pumpar ut reklamfilmer för spel på TV så har vi ett problem när industrin allt mer blir oligarisk. Blundar man för det som ett problem är man antingen korkad eller så får man sin lönecheck från en av oligarkerna.

Det finns såklart mycket mer som gör speloligarkerna till osympatiska. Det värsta är ju att de vill ha juridiska befogenheter som överskrider polisers - detta är ju i sig nog motivation för mig att vilja bekämpa dem. Men sen har vi ju även faktorn att de har för mycket att säga till om vad gäller ett spels överlevnad och kan ofta bara över en natt dra pluggen ur projekt som spelutvecklare jobbat med i åratal på basis av vad någon fjunig ekonomikostym gissar. Hur många spel har vi inte väntat på, som sen helt plötsligt är stoppade? Varför stoppas dem? Jo för att oligarkerna inte är säkra på att de ska kunna tjäna 100 miljoner, utan bara kanske 20. Gissningsmässigt då, för ofta återupptas projekten några år senare när det visar sig att intresset visst fanns där, precis som alla utan kostym redan visste. 

Helt enkelt: Det är en jävla industri och alla pirater gör mänskligheten en tjänst (paradoxalt nog så gör de även den otacksamma spelindustrin en tjänst med, eftersom all forskning visar att piratkopiering ökar försäljningen). Visst är det synd för spelutvecklarna (som ofta är mindre bolag) att de är i händerna på en speldistributionsindustri där ett fåtal oligarker styr, men inte så synd att jag tänker sluta piratkopiera (i den mån det nu öht skadar och inte hjälper - det skadar iaf på så sätt att industrin TROR att det skadar, och därmed beter sig på sätt som gör att den skadar sig självt).

Den som väljer samröre med djävulen får stå sitt kast och smaka på guds flammande svärd den med… avdelningen dramatiska parafraserade bibliska domedagsanalogier.

Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Jag minns redan när jag såg de första filmklippen från spelet Torchlight (se filmklipp här) att här hade vi ett spel som såg väldigt mycket diablo ut. Och när jag väl fick tag på spelet för ett par veckor sen kunde jag snabbt konstatera att spelet var den första diablo-klon som hade Diablos alla kvalitéer. Ja nästan, en del saker med det är såklart lite sämre. Det är för det första bara singleplayer. Det har väldigt gullig grafik.

Men stilen. Den tajta känslan när man slåss (Det ALLA kloner misslyckats med innan). Musiken. Atmosfären. Allt är extremt mycket som i Diablo 1 o 2. Tillråga på allt ser det väldigt mycket ut som det vi sett från Blizzard i kommande Diablo 3. Så sjukt likt t om att min första tanke var att nu kommer Blizzard stämma någon innan jag insåg att de knappast kan stämma någon för något de inte ännu släppt och äger (så förstår jag iaf lagen, oavsett vad så får Blizzard mer bekymmer än det lilla företaget bakom Torchlight). För min andra tanke var att oj.. nu har Blizzard ett allvarligt problem om Torchlight blir poppis. Och oj, det blev det läste jag nyss. Säljer som glass i solsken tydligen.

Diablo 3 kommer först vintern 2010 är det sagt. Troligen senare. Och här är redan ett spel som levererar allt vi sett och längtat efter redan idag. Okej, inte allt… men mycket. Även om Diablo 3 kommer innehålla massor av fler saker än det vi redan sett så har spelet Torchlight effektivt stuckit hål på förväntansbubblan rejält. Så rejält att det nu finns risk att Diablo 3 kanske måste göras om helt, eller kanske läggs på is enligt rykten. Det är ju redan känt att nya ägarna till Blizzard mest snackar om Wow och kommande MMOn. Desto mindre vill de ha att göra med D3. Det här kan vara rena dödsstöten för vad som är ett av tidernas mest efterlängtade spel.

Hursomhelst, vad som än händer, så har Blizzard fuckat up det rejält. Idag kan man inte presentera ett spel flera år innan det släpps och tro att skickliga speltillverkare som letar "inspiration" snällt kommer respektera dessa previews som något med copyright. Nej då sker sånt här - spelet "plagieras" redan innan det existerar eftersom alla vet att det är en lukrativ marknad. Det här kommer inte gå obemärkt förbi för Blizzard och Diablo 3.

Det här är beviset på att man antingen måste knipa helt tyst tills spelet nästan är helt klart, eller alltid jobba fortare än vad slöhetsmästarna i Blizzard brukar göra.

Btw: Torchlight, det får en fyra i betyg. Jag saknar valmöjligheterna när man skapar sin figur, och klasserna delar allt för många skills. Men gudars skymning vad det här spelet skulle kunna rocka med lite mer patchar och expansioner som hottar upp det. Även om Diablo 3 blir bättre så kommer detta ta udden av Diablo 3 rejält. I den här takten hinner ju det släppas expansioner till Torchlight innan Diablo 3 ens nått beta-stadie. Aj aj aj. Fail på er Blizzard. Epic Fail.

Jag har sett första avsnittet av remaken på TV-serien V.

Det är ju såklart fräschare än vad det var i den gamla serien. Det är förövrigt sig väldigt likt (se trailer). Lömska ödlor kommer till jorden för att erövra oss, folk är dumma som höns och tror de är ariska frälsare.

Avslöjade jag något nu? Tja, om du inte sett orginalserien alls, då är vi knappast i samma generation eller av samma intressen. Då är du på fel blogg. Jag talar till likasinnade med liknande erfarenheter. Och om du missade V när den gick så skulle du åtminstone ha känt till detta jag skrev iaf, precis som du skulle förstå vad "I shot JR" på en T-shirt menade. Nog om detta.

Bra: Skeppen är numera lite mer logiska. De stora moderskeppen kändes aldrig stora i gamla serien. Inte i proportion till hur de framställdes utanpå iaf. Nu känns storleken även inuti. Atmosfären är om möjligt än mer "nazistisk" än tidigare med aliens som dyrkansobjekt för en identitetslös ungdomsgeneration som snabbt och glatt ikläder sig jugend-uniformen. Serien är också lite kusligare i stämningen än orginalet. Lite mindre känsla av en såpopera också.

Dåligt: Serien är inte egentligen det minsta spännande om man tänker efter. För oss som sett orginalet så visste vi ju från början att alla "visitörer" skulle vara ödlor och att folk kommer upptäcka detta och "slå tillbaka". Serien håller också ett stressigt tempo. Inte "högt", utan stressigt, det är skillnad på dessa ting. Man kastas liksom direkt in i det faktum att det är ödlor, något man fick suga på lite mer i orginalet. På något vis är orginalet coolare på den punkten. Att göra en pilot som i princip täcker in och avslöjar ALLT på 45 minuter - det är inte kvalitét eller "högt tempo", det är stress. MTV-generationen har varit i farten. Visst, folk är korkade precis som jag skrev inledningsvis, men SÅ korkade är inte människor är bara en handfull människor på Jorden skulle bli skeptiska. Det finns därmed något ofrivilligt ironiskt över serien som skildrar folk som integritetslösa höns. Att det finns höns i verkligheten är tveklöst sant. Men de utgör knappast 99.9999999999999% av alla. Kom igen, någon med tom kall blick som säger "vi are youre friends, we loooove you and want to help you" skulle få fler ovänner än vänner. Och ta alla fanatiker på jorden som REDAN tror fanatiskt på fantasivänner - de byter nog inte gärna ut dem i första taget. Jag kan också säga så här: Jordens alla geologer skulle iaf vara skeptiska, för påståendet om att man reser över halva galaxen för naturresurser som skulle vara "slut" på den egna planeten är befängd. Iaf skulle jag kräva detaljerad beskrivning på vad man åsyftade.

Kort sagt: Serien 1984 hade logiska luckor, och den har det fortfarande. Och eftersom den (än så länge) inte levererat något som är bättre, eller sämre än orginalet, så måste jag ju tänka skralt kring detta och att det i praktiken innebär att serien faktiskt om något måste betraktas som sämre. Jag ger serien en svag trea i betyg, med reservation för att senare avsnitt dramatiskt kan ändra på det hela. Det är möjligt att det blir bättre, eller sämre.

Alla håller inte med mig, läste precis en dåre på E! som seriöst tyckte detta var bland de bästa piloter hon sett med betyget 11 av 10. Vi är troligen inte från samma planet. Men å andra sidan, när man läser motiveringen, som mest handlar om hur söta och snygga man tycker en del av skådisarna är, och även pladdrar en massa om gravida skådisar på tjej-serien Greys anatomy så inser jag att personen som hyllade serien är ett hollywood-våp precis som den här "celebrity-tjejen" som älskar skräp som Twilight som också hon hyllar serien. Alltså knappast något några ska lyssna på som inte själv är just ett våp. Lyssna hellre på mig, I come in peace, I am your friend, I looooove you.

En stor portion av en filmupplevelse bygger på vilka förväntningar man hade. Att påstå att man inte hade några alls inför en film är nog rätt ovanligt. Det kräver i princip att någon drar med dig på en film som du aldrig hört talas om. Men då kommer du oundvikligen säkert också ha låga förväntningar - vilket kan förklara varför många säger att de blir positivt överaskade av just sådana filmupplevelser. "Hade aldrig hört talas om den, men det var ganska bra"…

District 9 är en film som jag definitivt hade hört talas om innan jag såg den. Massor av lovord från höger och vänster gjorde att jag därmed också gick in i filmen med väldigt höga förväntningar.

Den mystiska filmen om aliens som parkerat sitt rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika levererar massor av bra saker. Till att börja med väldigt snygga specialeffekter. Sjukt snygga ljudeffekter också. För det andra en uppfriskande exotisk miljö. Och ett "dokumentärkoncept" som också lägger till generellt sett positiva saker. Filmen är visuellt och miljömässigt mästerlig.

Men sen tar min belåtenhet slut. Filmen är fylld av logiska luckor - som att man inleder den just med att skildra allt ur en kamera/kameror som finns med i filmens handling. Journalisters kameror och tex övervakningskameror skildrar det vi får se. Men sen successivt så övergår filmande till att 90% ske ur en vanlig kamera icke deltagande kamera enligt klassisk filmmodell fast med exakt samma "stil" på filmandet och samma bildkänsla - en övergång man inte förklarar alls. Jag är därför rätt säker på att man inte vill att tittaren ska tänka på det. Sånt stör mig. För det andra är filmens rymdvarelser helt osannolika. Det är fullt möjligt att mina invändningar om hur dessa aliens beter sig får sig en förklaring i en kommande film skall tilläggas. Aliens som är superkorkade. Gulligt - men sannolikt? Eller är det inte deras skepp kanske? Allt ter sig märkligt kring dessa aliens.

Sen är filmens karaktärer överlag väldigt märkliga - så där "på gränsen" mellan komedi och allvar så att man överlag inte tar några alls personer på allvar. En genre jag inte kan med när storyn i sig inte alls är komedi förövrigt. Spänning + komedi är ofta ett mycket misslyckat äktenskap. Här är det ett tappert försök till att lyckas, men det ger mig ändå lite bismak.

Jag har väldigt svårt för att säga vad jag ska tycka om filmen i siffror. Den är en märklig blandning mellan bra och kassa saker. Jag ger den en trea i betyg på pur instinkt så helgarderar jag mig. Se trailern här.

Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer