Överallt på TV syns reklam riktad till barn, trots lagar om detta är det lätt att kringgå. Det är enkelt att genomföra, bara man inte i reklamen gör det för tydligt att det är riktat till barn utan ser till att även andra är riktade till. Man kan tex göra reklam för ett datorspel eftersom där är kunderna av all möjlig ålder trots att en stor portion av kunderna tveklöst är minderåriga.

Ett spel som synts mycket i reklamsammanhang på sistone är Call of duty: Modern warfare 4. Det har fått jättehöga betyg överallt. Nästan överallt. För en recensent ser igenom kosmetikan och totalsågar det på basis av hur illa spelet faktiskt fungerar på PC. Motiveringen innehåller bla saker som bekräftar det jag misstänkt länge - i USA håller speltillverkarna - eller rättare sagt distributörerna som sköter allt med ett spels framgång att så sakteliga vilja TVINGA fram att folk köper ett spel på konsoll och inte till PC. Det genom att ta betalt lika mycket för PC-versionen av spelet (riktpris 60$ i USA), sen totalt skita i supporten för PC-versionen med motiveringen att "det är piraternas fel - köp konsoll". (Hur länge får de egentligen göra så ostraffat? Det påminner ju lite om när Microsoft ville tvinga folk att använda explorer på windows. Det åkte de på däng av i EU vill jag minnas.)

Länge har man sett hur sk "gurus" inom spelindustrin talat om PCs död som speldator. Väldigt högljutt. Hysteriskt manande. I USA håller det också på att hända, just eftersom dessa "gurus" VILL att det ska hända. Det är ju nämligen så att ofta har dessa "gurus" visat sig vara just folk i chefspositioner på bolag som EA och Activision. Bolag som VILL styra och kontrollera allt. Folk som vill att vi köper konsoller hellre än PC. Djävulens advokater alltså.

Tack och lov ser vi inte riktigt samma tendenser i Europa och Ryssland, varpå allt fler och fler bra PC-spel också kommer härifrån istället. USA håller på att utvecklas till ett skitland på spelmarknaden där alla spel inte bara likformas, de kommer i mer och mer otrevliga förpackningar med en bismak av girig och otrevlig spelindustri. Och små bolag har skitsvårt att få fram sina spel, eftersom alla distributionsnät ägs av superindustrin som gör att vad de kan för att mätta marknaden så att småspel inte ens kan ta sig in.

En gång i tiden piratkopierades det lika mycket som det görs idag, men spelen, innovativa intressanta spel trillade in hela tiden utan att miljardärer i jättebolagen försökte döda PC-marknaden. En gång i tiden var inte speltillverkare vidriga multinationella jättar utan små engagerade källarföretag. Det var sannerligen bättre förr helt enkelt. Och med hjälp av piratverksamhet kan vi fortsätta att bekämpa spelindustrin så att den går omkull och ersätts av den småskaliga passionerade och engagerade verksamheten åter.

Tro inget annat, det här är en vidrig industri som blivit så stor att vi kan tala om monopoliseringsbeteenden. Jag är för fri konkurrens men accepterar aldrig att den leder till en situtation då bolagen blir för stora för kundens intresse. När det snart inte finns mer än en handfull företags logotyper på spelförpackningarna - då har vi en situation som inte är rättvis eller okej.

Piratverksamhet inom datorspelsvärlden är idag inte bara lättja eller snålhet så som industrin vill framställa det som, det är allt mer framförallt en markering politiskt där följande mantra kommer fram hos mig:

Jag tänker inte betala stora summor för skit. Jag vägrar köpa grisen i säcken (demo finns inte alltid!). Jag kräver att du ger mig support utan gnäll. Och sist men inte minst: Det är jag som kund som ska ställa villkoren, fan inte du som speltillverkare!

Försvarstalen om att "låt bli och köp om det inte passar" som enögda kapitalister vill försvara storindustrier med håller inte. Det är inte frågan om mig som vuxen person nu. Det är frågan om storkunderna - tonårskillar med kompisar där utanförskap och grupptillhörigheter så lätt inkluderar materiella innehav. Den som inte har en dator eller spelkonsoll blir lätt utanför. Jag tror inte en del förstår hur stor del av många ungdomars liv som spel utgör idag. Oavsett hur man ser på saken så är detta och förblir en kundgrupp som inte kan hantera pengar, kritiskt tänkande, identitetsproblem, materialism lika kritiskt och insatt som vuxna. När spelindustrin pumpar ut reklamfilmer för spel på TV så har vi ett problem när industrin allt mer blir oligarisk. Blundar man för det som ett problem är man antingen korkad eller så får man sin lönecheck från en av oligarkerna.

Det finns såklart mycket mer som gör speloligarkerna till osympatiska. Det värsta är ju att de vill ha juridiska befogenheter som överskrider polisers - detta är ju i sig nog motivation för mig att vilja bekämpa dem. Men sen har vi ju även faktorn att de har för mycket att säga till om vad gäller ett spels överlevnad och kan ofta bara över en natt dra pluggen ur projekt som spelutvecklare jobbat med i åratal på basis av vad någon fjunig ekonomikostym gissar. Hur många spel har vi inte väntat på, som sen helt plötsligt är stoppade? Varför stoppas dem? Jo för att oligarkerna inte är säkra på att de ska kunna tjäna 100 miljoner, utan bara kanske 20. Gissningsmässigt då, för ofta återupptas projekten några år senare när det visar sig att intresset visst fanns där, precis som alla utan kostym redan visste. 

Helt enkelt: Det är en jävla industri och alla pirater gör mänskligheten en tjänst (paradoxalt nog så gör de även den otacksamma spelindustrin en tjänst med, eftersom all forskning visar att piratkopiering ökar försäljningen). Visst är det synd för spelutvecklarna (som ofta är mindre bolag) att de är i händerna på en speldistributionsindustri där ett fåtal oligarker styr, men inte så synd att jag tänker sluta piratkopiera (i den mån det nu öht skadar och inte hjälper - det skadar iaf på så sätt att industrin TROR att det skadar, och därmed beter sig på sätt som gör att den skadar sig självt).

Den som väljer samröre med djävulen får stå sitt kast och smaka på guds flammande svärd den med… avdelningen dramatiska parafraserade bibliska domedagsanalogier.

Jag vet inte var jag ska börja. Att recensera en film som Ink, regisserad av Jamin Winans är oerhört svårt. Filmens storhet bygger mycket på överaskningsmomenten nämligen. Att öht berätta något alls om storyn är därför totalt omöjligt. Men jag kan ju ge en hint. Gott vs ont. Änglar vs demoner.

Det är en spektakulärt visuell film helt i en egen genre. Jag kan i princip inte göra några liknelser alls utan att det låter fel. Men ta en portion The Fountain, släng in lite Hero, Matrix, Bergman och en trippig rockvideo från MTVs Alternative nation och du börjar komma filmens stil på spåren. Det här är ett drama med en touch av mycket egensinnig fantasy, ett mycket berörande drama om man likt mig hade rattat in till precis rätt frekvens för att ta emot regissörens poäng. En oförglömlig upplevelse som jag ger en femma i betyg.

Se inga trailers. Läs inget om filmen på wikipedia eller imdb. Du kommer sabba en del av upplevelsen. Offra 1.45 h på den här filmen på pur chans. Desto bättre blir det. Fan vad det känns bra att få se en riktigt bra film. Fan vad Ink kändes bra. Jag tror det här var det bästa jag sett i år.

Jag minns redan när jag såg de första filmklippen från spelet Torchlight (se filmklipp här) att här hade vi ett spel som såg väldigt mycket diablo ut. Och när jag väl fick tag på spelet för ett par veckor sen kunde jag snabbt konstatera att spelet var den första diablo-klon som hade Diablos alla kvalitéer. Ja nästan, en del saker med det är såklart lite sämre. Det är för det första bara singleplayer. Det har väldigt gullig grafik.

Men stilen. Den tajta känslan när man slåss (Det ALLA kloner misslyckats med innan). Musiken. Atmosfären. Allt är extremt mycket som i Diablo 1 o 2. Tillråga på allt ser det väldigt mycket ut som det vi sett från Blizzard i kommande Diablo 3. Så sjukt likt t om att min första tanke var att nu kommer Blizzard stämma någon innan jag insåg att de knappast kan stämma någon för något de inte ännu släppt och äger (så förstår jag iaf lagen, oavsett vad så får Blizzard mer bekymmer än det lilla företaget bakom Torchlight). För min andra tanke var att oj.. nu har Blizzard ett allvarligt problem om Torchlight blir poppis. Och oj, det blev det läste jag nyss. Säljer som glass i solsken tydligen.

Diablo 3 kommer först vintern 2010 är det sagt. Troligen senare. Och här är redan ett spel som levererar allt vi sett och längtat efter redan idag. Okej, inte allt… men mycket. Även om Diablo 3 kommer innehålla massor av fler saker än det vi redan sett så har spelet Torchlight effektivt stuckit hål på förväntansbubblan rejält. Så rejält att det nu finns risk att Diablo 3 kanske måste göras om helt, eller kanske läggs på is enligt rykten. Det är ju redan känt att nya ägarna till Blizzard mest snackar om Wow och kommande MMOn. Desto mindre vill de ha att göra med D3. Det här kan vara rena dödsstöten för vad som är ett av tidernas mest efterlängtade spel.

Hursomhelst, vad som än händer, så har Blizzard fuckat up det rejält. Idag kan man inte presentera ett spel flera år innan det släpps och tro att skickliga speltillverkare som letar "inspiration" snällt kommer respektera dessa previews som något med copyright. Nej då sker sånt här - spelet "plagieras" redan innan det existerar eftersom alla vet att det är en lukrativ marknad. Det här kommer inte gå obemärkt förbi för Blizzard och Diablo 3.

Det här är beviset på att man antingen måste knipa helt tyst tills spelet nästan är helt klart, eller alltid jobba fortare än vad slöhetsmästarna i Blizzard brukar göra.

Btw: Torchlight, det får en fyra i betyg. Jag saknar valmöjligheterna när man skapar sin figur, och klasserna delar allt för många skills. Men gudars skymning vad det här spelet skulle kunna rocka med lite mer patchar och expansioner som hottar upp det. Även om Diablo 3 blir bättre så kommer detta ta udden av Diablo 3 rejält. I den här takten hinner ju det släppas expansioner till Torchlight innan Diablo 3 ens nått beta-stadie. Aj aj aj. Fail på er Blizzard. Epic Fail.

Jag har sett första avsnittet av remaken på TV-serien V.

Det är ju såklart fräschare än vad det var i den gamla serien. Det är förövrigt sig väldigt likt (se trailer). Lömska ödlor kommer till jorden för att erövra oss, folk är dumma som höns och tror de är ariska frälsare.

Avslöjade jag något nu? Tja, om du inte sett orginalserien alls, då är vi knappast i samma generation eller av samma intressen. Då är du på fel blogg. Jag talar till likasinnade med liknande erfarenheter. Och om du missade V när den gick så skulle du åtminstone ha känt till detta jag skrev iaf, precis som du skulle förstå vad "I shot JR" på en T-shirt menade. Nog om detta.

Bra: Skeppen är numera lite mer logiska. De stora moderskeppen kändes aldrig stora i gamla serien. Inte i proportion till hur de framställdes utanpå iaf. Nu känns storleken även inuti. Atmosfären är om möjligt än mer "nazistisk" än tidigare med aliens som dyrkansobjekt för en identitetslös ungdomsgeneration som snabbt och glatt ikläder sig jugend-uniformen. Serien är också lite kusligare i stämningen än orginalet. Lite mindre känsla av en såpopera också.

Dåligt: Serien är inte egentligen det minsta spännande om man tänker efter. För oss som sett orginalet så visste vi ju från början att alla "visitörer" skulle vara ödlor och att folk kommer upptäcka detta och "slå tillbaka". Serien håller också ett stressigt tempo. Inte "högt", utan stressigt, det är skillnad på dessa ting. Man kastas liksom direkt in i det faktum att det är ödlor, något man fick suga på lite mer i orginalet. På något vis är orginalet coolare på den punkten. Att göra en pilot som i princip täcker in och avslöjar ALLT på 45 minuter - det är inte kvalitét eller "högt tempo", det är stress. MTV-generationen har varit i farten. Visst, folk är korkade precis som jag skrev inledningsvis, men SÅ korkade är inte människor är bara en handfull människor på Jorden skulle bli skeptiska. Det finns därmed något ofrivilligt ironiskt över serien som skildrar folk som integritetslösa höns. Att det finns höns i verkligheten är tveklöst sant. Men de utgör knappast 99.9999999999999% av alla. Kom igen, någon med tom kall blick som säger "vi are youre friends, we loooove you and want to help you" skulle få fler ovänner än vänner. Och ta alla fanatiker på jorden som REDAN tror fanatiskt på fantasivänner - de byter nog inte gärna ut dem i första taget. Jag kan också säga så här: Jordens alla geologer skulle iaf vara skeptiska, för påståendet om att man reser över halva galaxen för naturresurser som skulle vara "slut" på den egna planeten är befängd. Iaf skulle jag kräva detaljerad beskrivning på vad man åsyftade.

Kort sagt: Serien 1984 hade logiska luckor, och den har det fortfarande. Och eftersom den (än så länge) inte levererat något som är bättre, eller sämre än orginalet, så måste jag ju tänka skralt kring detta och att det i praktiken innebär att serien faktiskt om något måste betraktas som sämre. Jag ger serien en svag trea i betyg, med reservation för att senare avsnitt dramatiskt kan ändra på det hela. Det är möjligt att det blir bättre, eller sämre.

Alla håller inte med mig, läste precis en dåre på E! som seriöst tyckte detta var bland de bästa piloter hon sett med betyget 11 av 10. Vi är troligen inte från samma planet. Men å andra sidan, när man läser motiveringen, som mest handlar om hur söta och snygga man tycker en del av skådisarna är, och även pladdrar en massa om gravida skådisar på tjej-serien Greys anatomy så inser jag att personen som hyllade serien är ett hollywood-våp precis som den här "celebrity-tjejen" som älskar skräp som Twilight som också hon hyllar serien. Alltså knappast något några ska lyssna på som inte själv är just ett våp. Lyssna hellre på mig, I come in peace, I am your friend, I looooove you.

En stor portion av en filmupplevelse bygger på vilka förväntningar man hade. Att påstå att man inte hade några alls inför en film är nog rätt ovanligt. Det kräver i princip att någon drar med dig på en film som du aldrig hört talas om. Men då kommer du oundvikligen säkert också ha låga förväntningar - vilket kan förklara varför många säger att de blir positivt överaskade av just sådana filmupplevelser. "Hade aldrig hört talas om den, men det var ganska bra"…

District 9 är en film som jag definitivt hade hört talas om innan jag såg den. Massor av lovord från höger och vänster gjorde att jag därmed också gick in i filmen med väldigt höga förväntningar.

Den mystiska filmen om aliens som parkerat sitt rymdskepp ovanför Johannesburg i Sydafrika levererar massor av bra saker. Till att börja med väldigt snygga specialeffekter. Sjukt snygga ljudeffekter också. För det andra en uppfriskande exotisk miljö. Och ett "dokumentärkoncept" som också lägger till generellt sett positiva saker. Filmen är visuellt och miljömässigt mästerlig.

Men sen tar min belåtenhet slut. Filmen är fylld av logiska luckor - som att man inleder den just med att skildra allt ur en kamera/kameror som finns med i filmens handling. Journalisters kameror och tex övervakningskameror skildrar det vi får se. Men sen successivt så övergår filmande till att 90% ske ur en vanlig kamera icke deltagande kamera enligt klassisk filmmodell fast med exakt samma "stil" på filmandet och samma bildkänsla - en övergång man inte förklarar alls. Jag är därför rätt säker på att man inte vill att tittaren ska tänka på det. Sånt stör mig. För det andra är filmens rymdvarelser helt osannolika. Det är fullt möjligt att mina invändningar om hur dessa aliens beter sig får sig en förklaring i en kommande film skall tilläggas. Aliens som är superkorkade. Gulligt - men sannolikt? Eller är det inte deras skepp kanske? Allt ter sig märkligt kring dessa aliens.

Sen är filmens karaktärer överlag väldigt märkliga - så där "på gränsen" mellan komedi och allvar så att man överlag inte tar några alls personer på allvar. En genre jag inte kan med när storyn i sig inte alls är komedi förövrigt. Spänning + komedi är ofta ett mycket misslyckat äktenskap. Här är det ett tappert försök till att lyckas, men det ger mig ändå lite bismak.

Jag har väldigt svårt för att säga vad jag ska tycka om filmen i siffror. Den är en märklig blandning mellan bra och kassa saker. Jag ger den en trea i betyg på pur instinkt så helgarderar jag mig. Se trailern här.

Stargate Universe. När jag först hörde talas om vad den serien skulle handla om och vad producenterna sa var målet så sjönk mina förhoppningar till noll. De skulle ta det småputtriga och småmysiga Star Gate-konceptet och göra det ÄNNU mer barnvänligt. Det talades om att målgruppens ålder skulle sänkas - från nördiga 30åringar till tonåringar.

Missförstå mig nu inte kära fans av Star Gate och Richard Dean Andersson. Jag älskar den stolliga humorn i SG1. Men det kan bli lite för mycket ibland och det kan framförallt bli komiskt uttjatat om man inför samma koncept i en tredje TV-serie.

Det gjorda man inte alls. De ljög.

Serien är avsevärt mer vuxen än någon av de andra serierna. Det är såklart svårt att säga för mycket om den då endast 5 episoder finns och är sedda av mig i skrivandes stund - men om de fortsätter i den här banan så kommer det här bli en avsevärt mycket mer vuxen serie än de övriga två.

För det första är stereotyperna och komediinflationen borta. SG1 och Atlantis-serierna hade egentligen identiska rolluppsättningar. Den brilliante vetenskapsmannen, den korkade men ändå kloke ledaren, den snälla och starke hårdingen, och så ett entourage av läkare och vetenskapsmän som alla tävlade i nördigheter och myspys. Säga vad man vill om serierna, men det gick aldrig någonsin att ta något som skedde där på så stort allvar. Man visste att allt löste sig i 99 fall av 100. Allt kändes som en lek där lite ordvitseri och knapptryckningar från vetenskapsmannen bara löste allt.

I SGU möts vi av betydligt mer komplexa personer. Borta är humorn med undantag av en datornörd. Hårdingarna är labiala och inte bara hårda. Vetenskapsmannen (Robert Carlyle på bilden ovan) är en labil sociopat med lömska intentioner. Inget känns tryggt, ingen känns helhylle på samma sätt, allt känns som allt annat än en lek.

Seriens handling är svår att säga så mycket om men viss varning om spoilers måste jag nu utfärda. Det handlar om ett experiment att öppna en portal till ett ställe där en nionde symbol används i adressen. Detta ställe är ett skepp på andra sidan universum. Saker går fel och man tvingas fly till andra änden på portalen och detta mystiska skepp. Ett uråldrigt skepp som man inte har kontroll över där det är de basala tingen som spänningen kretsar kring (än så länge). Hur får man syret att fungera. Hur styrs skeppet. Osv.

Miljöer, känsla, atmosfär, aliens. Allt presenteras här på ett mycket mer intelligent sätt och med fötterna i riktig klassisk tung sci fi snarare än lättsamma rymdoperor och action. Kort sagt, serien är väldigt lovande. Jag är lite rädd att den är FÖR scifi för att få fortsätta i det spåret dock. Det känns som det finns viss risk att den kommer bli mer mainstream likt de andra serierna ifall tittarna sviker. Förhoppningsvis uppskattar alla fans av Star Gate detta dock, även om det inte alls är likt de gamla serierna så att inga långfingrade chefer på bolag kräver ändringar eller stänger ner serien.

Jag ser gärna många säsonger av detta - det kan nämligen bli riktigt jävla bra.

Kvinnor är ondska.

Glöm de pretentiösa överdrivet filosofiska filmvetarteorierna som vissa har om filmens story som ett samhällsmanifest för matriarkatet osv. Detta är en film som jag inte kan se handlar om annat än Triers egna relationer. Hans terapi ut ur hans berömda "jagskaaldrigfilmaigen"-depression. Det här är personligt. Ett fuck you.

Stundtals kunde man knappt andas i filmen, ibland av att det var helt otroligt vackert, ibland av nästan fysiskt obehag. Det här är ingen skräckfilm eller rysare, nej det här är en Trieresk personlig terror. Ytterst sevärd, men det är verkligen ingen partyfilm eller något du bör ser på en date. Verkligen verkligen inte se på date.

Inledningssekvensen är förövrigt bland det snyggaste jag sett i en film. Någonsin. Så långt man någonsin kan komma från Triers gamla avskalade dogma-vhs-ideal. Men sen känns en del av regissörens vanliga drag igen, på gott och ont.  Säga vad man vill om den här filmen, men den kommer inte lämna dig oberörd oavsett om du gillar den eller inte. Jag ger filmen betyget 4.

Trailer

Tecknade filmer är väldigt intressanta i sina försöka att fånga och återge mänsklighet på olika sätt. Man (nördar) brukar säga att anime/manga är bättre än västvärldens filmer - men verkligen inte på den här punkten. När animefilmer är snygga orgier i våld och spänning är de däremot alltid helt otroligt pubertala i sina porträtt av människor. Alla "män" är tysta, brutala och hårda. Alla "kvinnor" späda men ack så dödliga. En slags absurs japansk tonårspojkebild av hur man vill vara när man försöker hitta sig själv som 15åring. Coolt på sitt sätt, men lets face it, om man inte kan se det pubertala i anime/mangas människosyn - då är man knappast mogen själv. Jaaaa, det finns undantag, men detta är regeln. Jag bryr mig inte om undantag, det finns säkert kubiska planeter också… det ändrar inte på det faktum att planeter är sfäriska (eller sfärlika rättare sagt).

Nu ska jag då tala om motsatsen till mangans människosyn. I går såg jag "Up". En ny film från Pixar/Disney som handlar om en gubbe som lite sent i livet lyckas släppa taget om förlorade drömmar. Det är en otroligt mogen film för att komma från ett bolag som Disney. Den är extremt varmhjärtad även om den såklart dras med den tecknade filmens svårigheter att göra saker subtilt. Jag tycker trots allt att de lyckas bra med det som är deras plan - att låta en gammal man få vara huvudrollen i en film som troligen mestadels kommer ses av barn. Att fånga hans libshistoria och "förklara" för en ung tittare hur en människa blir som den blir. Vi lever ju i en tid då alla är odödliga och ungdomsidealen flödar. Då kan en historia om svaghet och mänsklighet verkligen behövas.

Filmen är riktigt behjärtansvärd och inte alls det vi är vana vid numera där action och hysteriskt snabba repliker dominerar. Jag gillar också filmens visuella stil. Den försöker inte vara realistisk alls, utan den tecknade själen och de möjligheter man kan använda det till att förstärka mänskliga drag nyttjas friskt. Anime/manga gör väl så också - men där är det alltid bara fem saker som förstärks: Människors munnar krymps, ögonen förstoras, frisyrerna blir piggade och muskler överdrivs helt absurt. Så otroligt förbannat enformigt rent visuellt.

Humorn i Up är inte så intensiv då detta nästan mer är lite av ett tecknat drama. Men nog finns den där och den är skönt lågmäld.

Kort sagt, det är en sevärd tecknad rulle det här. Jag ger den en svag fyra i betyg (den kunde ha varit lite mer tempofylld ibland). Och här har ni en trailer.

Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäck eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän; en del den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser. Prisen för fysik och kemi utdelas af Svenska Vetenskapsakademien; för fysiologiska eller medicinska arbeten af Carolinska institutet i Stockholm; för litteratur af Akademien i Stockholm samt för fredsförfäktare af ett utskott af fem personer som väljas af Norska Stortinget. Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej. - Ur Nobels testamente.

Det har ju blivit en trend bland i den intellektuella eliten att inte bara tävla i namedropping om författare som få läser, utan att även bli föraktfull mot folk som har mage att säga "och vem fan är nu det" när Nobelpriset utannonseras.Vi ska skämmas om vi har mage att ifrågasätta en författare. Vi ska absolut inte erkänna att vi inte vet vem det är. Vi ska verkligen inte skryta om vår ignorans framförallt. Och bråkar vi om att författaren bara läses av ett fåtal elitister så är vi jantelagsmänniskor.

Jag kan öppet erkänna att jag inte ha den blekaste aning om vem Herta Müller är, med andra ord säga "och vem fan är nu det". Det är möjligt att hon skriver lysande - men känd utanför litteraturvetarnas kammare är hon faktiskt inte.

Nej, hon är INTE en kändis. Låt oss fastställa detta till att börja med. Jag har inte läst en bok av henne, inte flyttat på något hon skrivit när jag jobbade i bibliotek eller ens hört talas om henne. Kort sagt - hon ÄR okänd för den stora massan och jag som 10+ årig universitetsstuderande med 5 stycken välfyllda Billybokhyllor med böcker är knappast den minst belästa killen i kvarteret då heller så om detta finns det väldigt lite att debattera och jag tar mig själv här som en mycket god referens för var merparten av mänskligheten står i förhållande till Herta. Jag har alltså rätt när jag säger att hon är okänd. Håller du inte med - då saknar du verklighetsuppfattning - så enkelt är det.

Och nej, det är inte jag som retoriskt fel argumenterar från personliga okunskaper nu. Det är inte jag som blandar samman mina okunskaper med vad folk känner till - det är du som blandar samman dina kunskaper med vad folk faktiskt känner till. Tycker du att hon är känd är det  du som lider av det här. Det är bara att titta på polls gjorda av dagstidningarna, det är inte mycket mer än 10% som känner till personen.

Känner du till henne (behöver du såklart inte skämmas för heller) beror det på att du läser oerhört mycket mer än genomsnittsmänniskan gör eller någon annan ovanlig variabel som tex att du är intresserad av just det litteraturfält hon verkar inom. Hur du än vrider och vänder på det kommer du aldrig kunna övertyga mig om annat vad gäller hennes kändisskap.

Jag har förvisso inte hört talas om någon av de övriga pristagarna inom naturvetenskaperna heller - men skillnaden mellan dessa fält, litteratur och vetenskap - är så pass stor att en jämförelse inte är rättvis och här haltar därmed den intellektuella "eliten" så pass mycket intellektuellt att det vettefan om de verkligen är så smarta som de själv anser att de är.

Det är nämligen så att författare lever av att skriva alster för människor - och om människor då inte har läst böckerna i stor utsträckning så är det helt enkelt inte frågan om viktiga författare. Man kan bli en stor vetenskapsman inom kemi helt utan att någon utanför kemins domäner kan ens namn, men det fungerar inte så med litteratur - ty där ligger alltid en del av storheten i hur många hjärtan och själar man påverkat. Där ÄR kvantitet faktiskt inte bara ett skällsord. Tänk efter lite så inser du det nog.

Det är absurt att litteratur jämförs med naturvetenskap - när det borde jämföras med musik istället. Den som inte säljer några skivor - kan det verkligen sägas vara en speciellt viktig artist för mänskligheten? En som påverkat utvecklingen? En som "under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta". Nej självklart inte.

Det innebär inte att den som säljer mest är den viktigaste heller, men det innebär TVEKLÖST att kändisskapet ÄR viktigt för hur mycket man kan sägas ha påverkat världen eftersom det är den enda kvantifierbara variabeln som vi någorlunda objektivt kan mäta nyttan av litteratur i. Det finns nämligen ingen som helst objektivitet i att en jury helt utan hänsyn till popularitet försöker bedöma hur viktig en författare är för mänsklighten. Det är snarast komiskt att de ens försöker låtsas som att litterära kvalitéer skulle gå att mäta och kvantifiera objektivt utan popularitetsvariabeln.

Nobel säger ju det själv - det ska vara viktigt för mänskligheten - alltså inte vad en liten grupp människor tycker är fint skriven text alena - deras jobb är snarare att hitta dessa författare, inte att hitta texter längst ner i bokhyllorna i bokhandeln - utan texter som påverkat mänskligheten. Dvs att hitta de stora viktiga mönstren i skogen och vad som ligger bakom detta, inte stirra sig blind på enskilda vackra träd - om jag får parafrasera ett känt talesätt för ett ögonblick.

Det blir så mycket av en klubb för inbördes beundran bland litteraturvetare i sådana här frågor där alla försöker tävla med varandra om att känna till den mest obskyre och okände författaren och där kvalitét alltid ses som en motpol till popularitet.

Man kan INTE frångå att popularitet MÅSTE vara en viktig faktor i ett giltigt motiverat litteraturpris på ett helt annat sätt än det måste för medicin, kemi & fysik. Så när den självutnämnda intellektuella eliten ser popularitet som något synonymt med att det inte är speciellt bra, så går denna fjantiga elitism mot Nobels tankar kring priset. Ja den går även mot all logik.

Notera även att Nobel inte är helt glad i att priserna ges till folk som ett slags livsverks-pris - utan han hade nog mycket mer färska nyttor i beaktande när han de facto talar om "senaste året". Med detta i åtanke känns det nog som att fredpriset är det pris som fungerar bäst - för där ges det ofta till folk som är aktiva i för stunden viktiga frågor. Naturvetenskaperna verkar nästan alltid gå till emeritus eller folk nära pensionen och därmed så blir det mer av ett plakat på väggen ovanför gravvakan, än något som kan gagna deras fortsatta karriär. Jag förstår såklart varför man gör så här - det görs hela tiden viktiga upptäkter för mänskligheten inom naturvetenskapen - så man hinner inte med. Fast jag tycker ändå att man kunde hålla sig lite mer ajour och sluta belöna med facit i hand. Ge det till folk som har nytta av det på riktigt. Folk vars upptäckters värde för mänskligheten fortfarande inte är helt klarlagda, men som verkar spela roll.

Litteraturpriset är också det rent kronologiskt bättre än naturvetarnas eftersom också här handlar det ofta om människor som fortfarande skriver och är aktiva. Men vad gäller hur man motiverar vem som ska få ett pris i litteratur har man nog inte riktigt förstått vad Nobel menade eller ens vad viktig litteratur faktiskt är jämfört med viktig naturvetenskap.

Svd Sydsvenskan Aftonbladet

Skräckfilmer mår ofta bäst av att inte vara för långa precis som historiska kostymfilmer mår bäst av att just vara jättelånga. Skräck som är bra kan i princip levereras på fem minuter har jag märkt och om det håller på för länge så måste regissören förr eller senare avslöja för mycket som drar ner på känslan. Med andra ord - skräck mår bra av att vara kortfattad.

Filmen Rohtenburg från 2006 ("Kannibalen från Rohtenburg" på svenska och "Grimm love" på engelska - en bättre titel än man kan tro, men det förstår ni när ni ser filmen) är bara 1 timma och 14 minuter lång. Rena kortfilmen med andra ord - men det räcker utmärkt ändå. Det här är en film, som appropå förra bloggposten om IMDB har fått betyget 5.2 av drygt 1000 människor. Ett minst sagt dåligt betyg som nog avskräcker (höhö) många skräckfilmsfantaster.

Jag anser att dessa betygssättare har fel. De har troligen helt missat poängen med filmen och troligen varit ett och annat år för unga för att kunna ta till sig den mentalt. Eller för dumma helt enkelt. Det sitter trots allt en hel del ADHD-störda ungdomar och betygssätter på IMDB. Det här är nämligen en riktigt bra film, väl värd att hamna omkring låt oss säga 7 på IMDB. Inte värdens bästa film direkt, men riktigt bra.

Den handlar om de uppmärksammade kannibalmorden som begicks i Tyskland för drygt tio år sen. Uppmärksammade för att det handlade om folk som frivilligt ville bli uppätna. Och det är kring detta som filmen bygger upp sin styrka på - psykologin. Man trillar som tittare ner i den avgrund som både en ätare och en som vill bli uppäten befinner sig i. Det här är sjukt och "ondska" är ingen variabel.

Här klämmer då garanterat skon för en generation korkade amerikanska ungdomar som är vana vid att kannibaler - det är onda cyniska typer likt Hannibal Lector. När de möter på en fragil och mycket skadad människa som vår films kannibal och när filmen inte ens försöker framställa honom som varken ond eller ens ömklig - utan bara precis så besynnerligt sjuk som en människa som vill äta andra är - då tror jag inte de flesta tittare hänger med i svängarna.

Den här filmen är mycket sävlig. Den är också lite svår att hänga med i ibland eftersom den växlar mellan tid och personer (som är lika varandra i utseende) ofta. Men mot slutet så börjar man hänga med - eller rättare sagt - falla in i det svarta hål som huvudrollspersonerna befinner sig i och det ger mig den obehagliga känslan av att nästan nästan ha fått känna på hur dessa människor är på riktigt. Samtidigt som det är cineastisk konst att lyckas med sånt, är det också obehagligt. Rothenburg är obehaglig.

Jag vet också att i samma stund som jag rekommenderar denna film så kommer jag göra några besvikna - för ni kommer inte alla lyckas med att falla in i den likt jag gjorde och det kommer göra att ni troligen bara kommer se ytan - en tämligen oblodig yta för att vara en film om en kannibal. Det här är kanske inte en skräckfilm, utan mer en "obehagsfilm". Den skulle troligtvis fungera katastrofalt på en date eller på en fest - så se den själv i mörkret hemma. Förvänta dig ingen spänning alls. Förvänta dig ett fysiskt obehag.

Jag ger filmen 4a svaga mörka mänskliga sinnen av 5 möjliga. Det här är brilliant, men så brilliant att de flesta inte kommer kunna ta det till sig. Och ja, jag är fullt medveten om hur arrogant och självgod jag låter nu - men så här är det faktiskt. Precis som jag är för korkad för att bli framgångsrik matematiker är vissa faktiskt för korkade för att förstå vissa filmer.