Karl Malden är död. Mannen med näsan framför alla andra. 97 år gammal. De blir gamla de där Hollywoodskådisarna. För mig är han alltid mest känd som polisen i serien med världens coolaste vinjettmusik. The streets of San Francisco.

En av årets mer hajpade filmer måste nog sägas vara Watchmen. En seriehjältefilmatisering av mannen som gjorde 300. Med det upplägget kan man ju inte gärna misslyckas kan man tycka. Mina förväntningar byggdes iaf upp rätt rejält efter de coola filmtrailers som florerat på nätet sen hösten 2008. Och på några sätt ros skutan i hamn. Filmen är tveklöst snygg. Filmens actionscener är stundtals häftiga. Det är rätt coolt när de i snygga scener brutalt hamrar sig fram genom skurkar.

Men jag vet inte vad det är med filmen, som gör att jag ändå tycker att den är riktigt kass. För det första är den iaf för mig totalt oengagerande. Jag kräver lite mer bakgrundsinfo för att bry mig om karaktärer - och ju mer spektakulär karaktär ju mer info. Den är nämligen tyvärr väldigt dålig på just detta och det leder till att jag har svårt att förstå vem, vad eller vilka alla karaktärer är. Det känns som ett ganska självklart krav att en film INTE förutsätter att man redan kan allt om alla karaktärer. Jag ska inte behöva gå ut i en affär och köpa ett nummer av Watchmen för att förstå så grundläggande saker som vad fan vissa figurer ska föreställa ha för superkrafter.

Vad gäller just superkrafter så är ju den här filmen rätt märklig. Det är ju bara precis två figurer i filmen som uppvisar riktiga superkrafter - de andra är mer "hårda tuffingar" - som springer runt i olika dräkter och slår ner skurkar - men som har uppenbart identitiska krafter, dvs "tuffhet". Ja, tuffhet. Något annat visades iaf inte i filmen.

Jag vet inte, men det tänder inga cylindrar hos mig. Det blir snarare lite töntigt med "män in tajts" som inte har någon uppenbar anledning att ha dessa tajts. Det känns som hela konceptet är misslyckad ironi över superhjältar i dräkter mer än en seriös skildring av just detta - för jag misstänker att antingen är serietidningen gjord med glimten i ögat på ett sätt som den här filmen inte alls lyckas med. Det eller så är den inte alls ironisk utan helt seriös - och då kan det också fungera. Men i filmen så finns en helt inkompatibel kombination av seriöst och ironi som inte fungerar bra.

I princip är det endast figuren Rorschach som ges lite utrymme och hans "story" växer fram. Men vad hans egentliga "förmåga" är - har jag ingen aning om. Han kan spöa skurkar trots sin ringa storlek och han måste ha på sig en mask som har ändrande sk Rorschach-mönster för att må bra. Någon med psykologiska bekymmer alltså. Men vad är superförmågan förutom ett par hårda nävar?

Detta måste man uppenbarligen, precis som med allt annat i filmen, läsa serietidningen för att begripa grunderna i. Och det konceptet gör mig mer förbannad än nyfiken. Jag kan acceptera att en film inte kan innehålla en hel series djup - men den kan iaf innehålla vissa grunder. Och är det så att serietidningen inte innehåller mer djup heller - ja då är det en kass film baserad på en kass serietidning och inget annat. Ibland blir kultstämpeln på serier lite väl stark. Lyssna på mig nu serienördar: Vet ni, en serietidning kan faktiskt vara kass.

Tillbaka till filmen. Ibland kan en enskild scen höja eller sänka en film. I den här filmen får en redan sjunkande skuta ytterligare ett hål i skrovet i form av en totalt omotiverad sexscen. Det kan mycket väl vara den mest omotiverade exponeringen av naken hud i en sexscen som setts i en film sen Sharon Stone och Sylvester Stallone puckade på varandra i The Specialist och "this movie sucks"-stämpeln börjar bli svårt att inte plocka fram. Kom igen - hur 80tal är inte exponerade sakta solbrända vältränade guppande rövar och bröst i förföriskt ljus? Jag började nästan skratta.

Den största svagheten i filmen växer också fram ur alla dessa problem och det är filmens obefintliga tempo. Den är helt enkelt skitsävlig. Tråkig.

Jag skulle gärna vilja ge filmen ett bra betyg och det är troligen denna vilja som gör att jag inte totalsågar filmen utan ger den en 2a i betyg. En tvåa är riktigt generöst för det här oengagerande sömnpillret.

För mig har det alltid varit beklagligt att scifi och fantasy inte får plats i de litterära finrummen. Det handlar väldigt sällan om de litterära kvalitéerna, utan det folk överlag ogillar är själva konceptet - att någon skriver om något som "inte finns", något "overkligt".

Jag vet inte hur det är med er, men jag är rätt säker på att 99% av det som skrivs i världens alla Nobelpristagares böcker inte finns. Skillnaden ligger snarare alltså i VAD för något som inte finns som det är man ogillar. Det sk "overkliga". Men beakta då att i tex fallet med scifi blir mer eller mindre det mesta som skrivs i den genren på något sätt lite mer verkligt med tidens tand. Och på vilket sätt är egentligen en fiktiv karaktär i en bok av Le Clézio som faktiskt inte finns mer verklig än en hob av Tolkien? De finns inte någon av dem. Punkt.

Och varför denna fixering vid att det ska finnas? Jag tycker mig se en förklaring på det. Bakom den där till synes så intellektuella ytan som litteratureliten har så finns det en stor mental brist.

Fantasy är ett utmärkt namn på en genre som just kräver detta av sin läsare. De pretentiösa litteraturvetarna där ute som ogillar allt som inte handlar om feministisk misär i förorten saknar just fantasi - och kan därför såklart aldrig någonsin ta till sig böcker som faktiskt ligger långt över deras förstånd. Inte UNDER som de själva ser det - utan precis som jag skrev - över deras förstånd.

Det har föga med språket att göra också. Visst finns det eländig fantasy och scifi med ett språkbruk så stelt, pubertalt och uselt att böckerna blir oläsliga. Men pröva läs Gene Wolfe. Hans böcker är ren och skär poesi i klass med världens främsta författare. Ni behöver inte gilla storyn eller upplägget, men prova läs en bok och återkom bara med kritik mot språket om ni kan.

Litteratureliten idag tittar inte på författarnas litterära förmåga - de söker endast efter folk som skriver om berättelser som de kan förstå.

SvD

Ken Ring är ju förloraren som för flera år sen på en spelning sa "upp på slottet och våldta prinsessan Madeleine". När han sedan konfronterades kring detta var hans försvar "men vadå, varför ska kungligheterna särbehandlas"… poängen och problemet flög alltså över huvudet på killen som troligen är Sveriges tveklöst mest korkade artist.

Nu är han i farten igen. Valsade in och stal 20000 efter ett gig. Plockade pengarna och sa "Det här är Kens pengar" och så försvann han ut ut logen och iväg. Läs hela berättelsen här.

SF-bokhandeln presenterar en lista på 149 böcker man borde läsa. Jag känner att det finns flera böcker på den listan jag verkligen vill läsa och såklart några jag inte riktigt kan förstå varför de finns med. Och framförallt tycker jag det är riktigt trist att den inte innehåller en enda bok av min husgud Stephen Baxter. Men smaken är som baken och en topplista är alltid subjektiv och kan aldrig göra alla nöjda.

Tror knappt att jag skulle få till en "topp 100" om jag försökte, vet inte om jag ens har läst mycket mer än 100 hela romaner i mitt liv, eftersom jag max läser 5 böcker om året ungefär bortsett från kurslitteratur då (då blir det ju några fler). Jag tror iofs inte att folk som läser 50-100 böcker om året får någon större glädje av det heller. Jag har en referens i frågan och det är när jag ser väldigt många avsnitt av en TV-serie på en gång - då försvinner verkligen enskilda avsnitt i mängden mycket mer än om man ser avsnitten mer utspritt och ger sig tid att smälta allting. Det har även funnits faser då jag läst mycket mer och i dessa faser så vet jag också att upplevelserna av läsningen oftast blir rätt dimmig tillslut. Svårt att hålla isär böcker osv. Less is more - alltid.

Lite konst på bloggen - måste bredda kulturutbudet här.

Jag kan ha rätt svårt för viss sorts konst, inte minst pretentiöst medvetet naiv konst - för oftast ger den mig absolut inget. Humorlös och oftast kopplat till en sorts östrogenstinna känslor jag öht inte kan relatera till. Men en sorts sådan konst som jag trots allt gillar är skräckkonsten. Då fungerar det för mig. Och lägger man in mörk humor i det blir det bara bättre. Därför gillar jag Mia Mäkiläs härligt sjuka värld. Som The flying cirkus gone really really wrong.

Kolla in denna helt jävla underbart pretentiösa och galna video med Jackson Five. Can you feel it? Yes I can.

Michael Jackson, 1958-2009.

Michael Jackson som lite tragiskt gick bort idag måste nog sägas tillhöra en riktigt exklusiv klubb. Klubben för stjärnor större än superstjärnor. Folk så pass kända att i princip ingen undgått att lägga märke till dem (i den del av världen som har media öht, men säkert finns det folk som lever i lemurskinn i bushen i Nya Guinnea som vet vem han är). I den här kategorin hittar vi ungefär Påven, Madonna, Jesus, Beethoven, Elvis, Beatles, Hitler och Muhammed. Folk med lite övermänskligt kändisskap.

Många fler kvalificerar faktiskt inte in där i den klubben än nämnda. Man kan tycka vad man vill om Michael Jackson. För mig är han det rätt sköna musiksnillet som blev tokigare och tokigare med åren och som inte riktigt kunde hänga med i utvecklingen någonstans mitt i 1990talet - kanske borde han då ha pensionerat sig med hedern i behåll. Men vilken stjärna vill sluta lysa liksom.

Jag minns hur mycket jag tyckte om skivan "Thriller" med låtar som Billie Jean. Det var förövrigt en av de första egna skivorna jag ägde. Notera att skivan Thriller är världens TVEKLÖST mest sålda skiva med nånstans över 100 miljoner sålda exemplar. Mer än dubbelt så mycket som tvåan! Och det rekordet kommer ALDRIG att slås eftersom skivindustrin sen mitten av 1990talet har tappat mark. Den peakade och föll med Michael kan man faktiskt konstatera.

För folk som bara kan minnas det sönderoperade, pedofilanklagade och klorinblekta tokstollen kanske en lite mer värdigare och betydligt mer sympatisk (och stilig) ung Jacksson är något som ni borde titta på. Youtubelänk: Michael Jackson - Dont stop ’til you get enough

Det är många som älskade den här artisten. Hans fans är några av de mest hängivna som existerat och respekten för honom var astronomisk i amerikanska musikkretsar trots alla skandaler. Det är nog väldigt många som gråter idag. Och till alla obligatoriska "jag skiter väl i MJs död-kommentarer" man nu ser överallt.. tydligen skiter ni inte mer i det än att ni känner ett behov att nämna just det. DET är inte att skita i det. Det är att vilja säga något i frågan.

Svd Sydsvenskan Aftonbladet

An American crime, gjord 2007 och mig veteligen en film som kom direkt på DVD i USA - inte så konstigt att jag inte hade hört talas om den. Den skulle bygga på en verklig historia, vilket gjorde skeptikern i mig ytterst skeptisk till filmen som min sambo hade köpt hem. Sådana filmer brukar kunna vara rätt så sega när de använder det som ett försäljningstrick så att säga.

Filmen utspelas i söderns USA på 1960talet. En "carnie"-familj, alltså kringresande cirkusartister lämnar sina två döttrar för att bli inneboende hos en familj. I början är allting toppen och barnen kommer bra överens med familjen - men sen så får vi en lektion i mänsklig ondska som jag nog vågar säga gör få oberörda.

Nu snackar vi inte demoner och änglar, nej utan snyggt genomtänkt riktig psykologi där omständigheter och grupptryck kan få folk att agera på helt ofattbara sätt. Den här filmen är en utmärkt lektion i just hur mänsklig ondska är ett totalt flyktigt begrepp som vi alla besitter. Feghet, likgiltighet, naivitet, ignorans. Exempel på ondskans variationer radas upp i filmen.

Det kan tyckas som en rätt så ointressant sak att se på filmen, men händelserna är så pass starka att det i sig gör filmen sevärd. Det är väldigt lite att orda om mer eftersom man ju inte vill avslöja hela storyn - utan jag ger filmen en fyra i betyg. Den är ytterst sevärd - men du kommer nog troligen aldrig vilja se den mer än en gång. Det här filmen gör faktiskt lite ont att se.

Ack, dessa svårbetygsatta filmer. Filmen Knowing tar oss först med till USA 1959 och en skola som ska placera en sk tidskapsel i marken för öppnande 50 år senare. Alla barn ritar teckningar av hur de tror att 2009 kommer se ut, utom en flicka som istället skriver ner en massa siffror.

50 år senare är kapseln öppnad och pappan (en astrofysiker spelad av Nicholas Cage) till barnet som fick just flickans sifferpapper upptäcker ett mönster i siffrorna.

Och sen börjar vad som mestadels kan beskrivas som en orgie i hjärndöd religiös propaganda blandat med en soppa av storskalig action. Alltså i sig svårt att betygssätta. Men ett betyg mer i den nedre regionen blir det eftersom man hur man än vill knappast kan acceptera vissa saker. Jag tål gärna religiös propaganda i vissa begränsade mängder. Jag har däremot svårare för misshandel av vetenskapliga/filosofiska begrepp. Vinkla i frågor javisst, förvräng inte rena fakta.

Tex att man i filmen har en diskussion om determinism vs oförutsägbarhet som är så full av rena fel att det gör lite ont i kroppen. Man blandar samman determinism med syfte HELA tiden. Dvs man skildrar det deterministiska perspektivet som om det per definition kräver en medveten tanke bakom sig. Jorden ligger där jorden ligger, perfekt för liv, inte pga slump, utan pga att det är "determinerat"….

*suck*

Ja ni förstår. Å andra sidan är det rätt många som inte begriper mer kring filosofi än att man kan förstå att folk som skriver manus i Hollywood tror att determinism är det samma som syfte/medvetet agerande. Men man tycker ju att någon på inspelningen borde blivit lite sur och sagt ifrån.

Betyget räddas dock från en katastrof helt pga filmens välregisserade orgier i våldsam action och dramatik. Det är helt enkelt en ganska spännande rulle trots alla (religiösa) dumheter. Jag ger den en trea i betyg. Helt ok popcornrulle.